Han föddes som flicka

Varje år byter mellan 20 och 30 svenskar kön. En av dem är Kim Nygren, 27.

– Som kille kan jag vara mig själv.

”När jag var fem år var jag jätte­avundsjuk på att min bror kunde stå upp och kissa. Jag klurade på olika sätt för att också kunna göra det, som att klippa av en bit av trädgårdslangen. Fast jag vågade inte riktigt, av rädsla för att någon skulle komma på mig. Jag vet inte riktigt var de här funderingarna kom ifrån, men jag lade inte så stor vikt vid dem då. Som barn man har ju så mycket fantasi.

När jag blev äldre hade jag alltid manliga idoler och ville helst av allt se ut som Kasper i Arvingarna.

Runt 17-18 började jag fundera mer seriöst på könstillhörighet och sexuell läggning. Först kom jag ut som bi, men mina föräldrar sa att du kan ju inte vara bi, du har ju aldrig haft sex så du måste vara lesbisk.

Jag skaffade flickvän, men jag tror att det egentligen mest var ett sätt att få se ut som en kille, få snusa, spotta och ha snaggat hår. Så jag började leva som butchflata och folk tog mig ofta för kille. Jag rättade folk när de gjorde det, men det kändes egentligen inte fel.

En kväll lekte vi sanning och konka på RFSL i Helsingborg, där jag var engagerad. Frågan ’Vad skulle du göra om du bytte kön för en dag?’ kom upp. Nästan alla sa att de skulle testa att ha sex med det som då blev det motsatta könet. ’Jag skulle odla skägg!’, utropade jag.

En kompis drog ut mig i köket och frågade om jag var transsexuell. Jag visste inte riktigt vad det var, så jag trodde inte det just då. Men så kollade jag upp det på nätet och allt stämde. Det var en aha-upplevelse.

Lite mer än ett halvår efter det vågade jag komma ut för mig själv. Man måste våga säga till sig själv: ’Jag är kille.’ Det var något som var tvunget att ligga och gro först.

Kompisen som förstått att jag var trans­sexuell frågade om jag inte borde byta namn. Jag sa ’Jo, till Kim’ direkt. Jag har alltid älskat det namnet. Han presenterade mig som Kim för nya människor, det kändes rätt och jag ville fortsätta. Men först blev det till att leva dubbelliv ett tag, eftersom jag inte kommit ut hemma.

Den 13 juni 2001 bytte jag namn till Kim officiellt, det var måndagen efter studenten. Mamma hade beställt studentskylt i mitt gamla namn och det var en massa andra småsaker som gjorde att det inte passade förrän då. Men det avslöjade inte så mycket för folk, Kim är ju ett namn som både tjejer och killar kan heta.

Två månader senare kom jag ut som kille offentligt. Jag hade bestämt tid för en träff med min pappa, men innan jag åkte chattade jag med hans fru på MSN. Jag sa att jag skulle berätta en sak, men att hon aldrig skulle kunna gissa vad det var. Då skrev hon: ’Ska du byta kön?’ Det var bara att säga ja.

Träffen med min pappa blev inställd. När han fick reda på vad jag ville berätta sa han att han bara hade en son – och det var min bror.

Efter det sågs vi lite sporadiskt, på storhelger och så där. Sista julen vi träffades använde han fel namn, mitt gamla, så det slutade med att vi stod och skrek på varandra. Sedan dess har vi inte setts.

Jag har valt att leva som den jag är och har gett upp hoppet om att jag och min pappa ska ha kontakt. Det är som att ta sig igenom en vägg av stål. Jag accepterar att han inte kan respektera mig, men det är hans förlust.

Mina syskon tog det bättre. Vafan, det är ditt liv, sa min bror. Min syster tycker lite att jag har tagit hennes syster ifrån henne, nu har hon bara bröder. Men hon har ändå tagit det bra.

När jag skulle berätta för min mamma hade jag en plan. Jag skulle vara med i ett tv-program om transsexuella, och tänkte att hon skulle fråga vad det var för program när jag annonserade att ett inspelningsteamet skulle komma. Det gjorde hon också, och jag svarade ’Född i fel kropp’. ’Jaha’, sa hon. Sen sa hon inget mer utan åkte och handlade. Jag skrev en lapp där jag förklarade. När vi pratade om det senare sa hon bara: ’När man får barn så vill man att de ska må bra och vara lyckliga. Blir du det av det här ska du göra det.’

Ingen behöver oroa sig för att jag gör ett misstag. Jag har träffat läkare, jag har träffat psykologer. Jag har inga psykiska problem, jag har en IQ-nivå över medel. Jag har inga problem – förutom att jag är född till fel kön. Det är som att folk föds vänsterhänta, det händer.

Efter att jag fått min diagnos fastställd började jag på hormonbehandling. Den går ut på att man regelbundet får en spruta med testosteron i sätesmuskeln. Rent psykiskt kände jag effekten direkt och ville vakna upp med helskägg – men det hände ju inte.

Jag spelade in min röst regelbundet. Efter två, tre veckor började jag låta småförkyld, hes. Sedan fick jag djupare röst. Den fysiska sexlusten ökade, men inte den psykiska. Jag blev kåt, men känslorna följde inte med.

Efter en tids hormonbehandling var det dags att operera bort brösten.

Jag hade väldigt stora bröst, så min kirurg rådde mig att göra en operation i två steg via bröstvårtan, för att få minimalt med ärr. När jag först vaknade upp efter operationen blev jag lite besviken. Jag visste ju att han inte skulle kunna ta allt på en gång, men det var ändå så mycket som en b-kupa kvar. Jag ville ju vara platt! Men mitt ryggont försvann och nu binder jag brösten i väntan på operation nummer två.

Bröstbindning är ingen lek, man kan få svampinfektion och det är svårt att ta djupa andetag. Men jag gör det ändå, eftersom jag vill tas för kille. Det är väldigt skönt när folk tror att jag är en biologiskt född kille. Då kan jag vara mig själv och behöver inte oroa mig.

Till sommaren kommer jag att göra de slutliga stegen i könskorrigeringen. När det sista av brösten opererats bort får jag en remiss till Rättsliga rådet där jag ska säga: ’Ja, jag är kille.’

Godkänner de mig få jag en remiss till gynkirugen som opererar bort äggstockar och livmoder, det vill säga en kastrering. Jag kommer också att få ett nytt personnummer och nytt kön i myndigheternas system.

Det kommer egentligen inte att bli så stor skillnad jämfört med det liv jag lever nu. Men en sak som kommer att förändras är att jag kommer att kunna bada offentligt, eftersom brösten är borta. Och så blir det inte lika jobbigt att visa leg, när jag har rätt könssiffra. Jag behöver inte heller vara nervös när jag ska resa, som det är nu skulle det kunna bli problem i tullen eftersom det står F för female i mitt pass.

När det gäller att konstruera en penis, så kommer jag att vänta ett tag. Jag tror att tekniken går framåt och att det inom de närmaste åren kommer att komma nya, bättre alternativ än de som finns i dag.

Jag kommer aldrig att kunna få några biologiska barn, men det gör mig ingenting. Ända sedan jag var 15, 16 har jag tänkt att det redan finns så många barn i världen som inte har någon som tar hand om dem. Så om jag i framtiden vill ha barn kommer jag att adoptera.

Under hela den här processen tycker jag att jag har blivit bra bemött inom vården, men det är lite heteronormativt. Helst ska man vara en heterosexuell karlakarl när man är klar. Själv definierar jag mig som bög nu – men jag ser mig i första hand som en människa som gillar människor.”

Sverige först i världen

En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den kropp han eller hon fötts med. Detta kan man göra genom hormonbehandling och kirurgi.

Sverige blev 1972 det första land i världen där könsbyte är lagligt. Könskorrigeringen regleras av ”Lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall”.

Varje år är det 20-30 personer som byter kön i vårt land. Dessa kan vara både FTM, Female to male (kvinna till man), eller MTF, Male to female (man till kvinna). Uttrycken används om transpersoner för att beskriva en riktning från ett kön till ett annat. Det klargör både vilket kön personen har eller hade biologiskt och vilket kön personen känner sig som.

Transsexualism klassificeras inom vården som ett ”psykiskt tillstånd 1” och därmed rent juridiskt som en sjukdom. Behandlingen av transsexuella patienter omfattas alltså av den allmänna sjukförsäkringen.

De två alternativ som finns i dag för att skapa en penis är phalloplastik (normal storlek utan funktion) eller metaoidioplastik (liten med full funktion). I det förra fallet används lårvävnad, vilket innebär att man inte får någon sexuell känsel i penisen och varken kan ha penetrerande sex eller kissa med den. I det senare fallet drar fram man fram klitoris (som vuxit någon centimeter av hormonbehandlingen) några centimeter och bygger på den så att den blir tjockare. Då har man känsel, kan få stånd och urinera.

Pungen görs i båda fallen med silikon­implantat som placeras i de yttre blygdläpparna.

Berättat för Sofia Larsson