Egentid med varje barn? Glöm det!

Åsa Passanisi

helskärm

Mamma ETT spelar ”Finns i sjön” med sexåringen.

Mamma TVÅ tillverkar örhängen med 12-åringen.

Mamma TRE diskuterar Kissies blogg med 14-åringen.

I min och mina barns fantasi.

I verkligheten springer den ENDA mamman runt och försöker sno åt sig lite egentid med var och ett av barnen:

– Spader dam finns i sjön, sa du? Vänta. Snart tillbaka.

Hos nästa barn:

– Turkosa fjädrar blir jättefint med svarta pärlor. Äh, kommer snart, ska bara? …

Och sen:

– Jag tycker nog att Kissies ”Dagens outfit” var snyggare i går?…

Face it. Det går inte.

Tre ungar är en enhet, ett kollektiv, en rungande klunga.

Punkt.

Att portionera ut små spridda skurar av egen-mamma-mys-tid går inte. Inget barn vill ha en hyperventilerande, tokstressad mamma som irrar omkring och låtsas att hon har tid med allt och alla.

Råkar barn-kollektivet dessutom bo med en ensamstående mamma, som mina gör, ja då är det ju bye, bye, egentid från dag ett.

Stackars ungar!

Eller?

Nja, jag vet inte.

Varför skulle ett kollektiv vilja dela upp sig?

Jag får höra det jämt: Hinner du med att umgås med bara ett barn i taget?

Mitt svar blir alltid: Nää. Självklart inte.

Och sen kommer något ömkande, suckande, stönande över personen som just frågat.

Men, undrar jag, vad är problemet?

Hemma hos mig väntar man inte vackert på sin tur.

Hemma hos mig krigar man om det som är viktigt.

Vi är inte en. Vi är flera. Det är så det ser ut.

Vill man ha ketchup före syrrorna, ja, då slåss man om flaskan. Vill man ha mamma för sig själv, slåss man igen.

Svårare är det inte.

Ett kollektiv pratar i mun på varandra medan mamma lyssnar – samtidigt som hon torkar upp ketchupkladdet från golvet.

Vad jag menar är: Har man flera barn så har man. Finns det bara EN mamma – ja, då finns det bara en.

Då får man förhålla sig till det.

Nu är det ju inte så att jag INTE längtar efter lite mys med en dotter i taget. Men när jag ibland ser till att få en egen stund med en av döttrarna tar det oftast bara någon minut innan hon säger:

– Vad tyst och tråkigt det är. Vad gör dom andra?

Är man en viktig del av något större är det inte självklart att man vill vara en egen och ensam liten enhet. Inte för att man inte kan – utan för att man faktiskt inte vill.

Mina barn tjafsar hellre med varandra hela vägen till t-banan och genom folkhavet på Drottninggatan, än att gå där helt själv – ensam och uttråkad – med mamma.

Varje unge behöver bli sedd. Ja, jag håller med. Men vem bestämmer att varje unge behöver bli sedd ensam?

En del barn mår kanske bäst av att sitta själv och bli tittad på och pratad med i lugn och ro i flera timmar – andra föredrar att bli sedda samtidigt som syskonen stojar runt omkring.