”Jag är farfar-ledig”

Jens Peterson

Kommer en 55-årig rygg att hålla?

Farfarledig – kan man vara det?

1978 var Aftonbladets Jens Peterson föräldraledig med sin äldste son. Då var han rätt ensam kille med barnvagn.

Drygt 30 år senare kör han en ny modell av vagn med barnbarnet Nathalie.

– Farfarledig, säger jag när jag beskriver hur jag ska tillbringa de här månaderna med Nathalie, 16 månader.

Kan man vara det? blir alltid svaret.

– Nej, jag har tagit semester, säger jag. Jag hade mycket sparat.

Stopp. Ni behöver inte protestera. Jag vet att det inte är någon semester att tillbringa hela dagarna med en liten unge. Jag var pappaledig hälften av de nio månader man då fick ta med Nathalies pappa. Och senare med hans lillebror.

Gick i skift

När jag började jobba igen efter första ledigheten arbetade jag som redigerare och nattchef på kvällarna. Min fru gick i väg på morgonen och jag var med Nathalies pappa tills hon kom hem. Då åkte jag iväg och arbetade. Så höll vi på några år.

Jag minns hur mycket lättare det var att få arbeta efter en dag med ett litet barn.

Att kunna göra saker i sin egen takt.

När man är med barnet får det all tid. All tid. Lekar ska lekas, mat ska lagas, blöjor ska bytas, ögon ska sövas. Om man har tur hinner man diska och torka golvet och förbereda nästa attack mot det som en gång var ett välstädat hem.

Men naturligtvis är det alldeles underbart.

Farfar-dagis

När Nathalies föräldrar behövde hjälp mellan nytt jobb, föräldraledighet och semestrar så föreslog jag att jag kunde öppna farfar-dagis. (Ja, jag vet att det heter förskola. Men dagis är ett charmigare ord.)

Nu har jag tillbringat de första dagarna med Nathalie, och ska berätta om hur det är att vara farfarledig på en blogg.

Kommer en 55-årig rygg att hålla?

Finns det många andra där ute med samma sysselsättning?

Vad betyder det att lediga mammor ofta går i hela gäng med barnvagnar, medan papporna vandrar en och en?

Dessa, och andra frågor, ska jag reda ut på bloggen.

Medan mina kolleger är på filmfestivalen i Cannes och försöker intervjua filmstjärnor är jag i Vasaparken och försöker hitta en ledig gunga.

Den enda likheten jag kommer på är när jag konverserar med Nathalie. En del av hennes inlägg låter misstänkt likt de nattliga samtalen bland brittiska och skandinaviska filmjournalister på Cannes utomhusbarer.

Ga ga go go. Titta! Ba bum ba! Nu kör vi.