”Vi är helt slut”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-20
Familjen Engstrand fick trillingar 2006 - nu hälsar Aftonbladet på igen!
Tre blonda yrväder far fram över golvet – åt olika håll, naturligtvis.
Pappa Fredrik och mamma Helen har fullt sjå att hålla koll. Dygnet runt. Året om.
Triss i treåringar - på riktigt. Så här är det.
Utanför Familjen Engstrands nyköpta villa i Vallentuna står en vit buss parkerad och på andra sidan gatan ligger dagis, exakt sju steg bort.
Med tre nyfikna vildingar i huset – och en tre år äldre syster – är varje insparad meter ett krångelmoment mindre. Det var därför familjen flyttade. Sju steg till dagis avgjorde.
– Vi har bott här en månad och lär bli kvar tills pojkarna börjar skolan, säger Helen skämtsamt.
Fredrik fyller i: ”Ja, för då får vi väl köpa huset bredvid plugget”.
Slog av en tand
Lille Robin stryker längs pappas ben och viftar ihärdigt med en rosa tandborste som han fått av tandläkaren några timmar tidigare.
Han föll i går och slog av en tand. I dag har han varit hemma från dagis – ensam med bara mamma och pappa. En sällsam lyx, både för honom och föräldrarna.
– Vi har ju tyvärr inte möjlighet att ”njuta” av ett barn så ofta. Det är verkligen något vi kan längta efter, säger Helen medan vi går – sju steg till förskolan.
Oliver, William och storasyster Jessie rusar mot grinden i färgglada galonisar.
Fredrik och Helen lyfter vant upp småttingarna. Men en får vänta. Nu står Robin bredvid medan brorsorna kramas med mamma och pappa. ”Mamma?”, säger han trumpet och sträcker armarna mot Helen, fortfarande med tandborsten i handen.
En får vänta
Men en får vänta. Så är det alltid. Den här gången blev det Robin.
– Värst är det för Jessie, vårt ständiga samvete. Hon har fått växa upp alldeles för snabbt. Och framför allt har hon fått vänta. Det är i princip det enda ord vi sagt till henne de senaste tre åren. ”Vänta, Jessie”.
Fredrik växlar några ord med förskolepedagogen – och sedan sju steg tillbaka till huset.
Vi dricker kaffe och pojkarna rusar runt. Jessie vill lästräna med fotografen och visar oss sitt rum. En dröm i rosa och lila.
– Jag har en kanin som heter Bamse, vill ni se?
En vanlig eftermiddag hos Engstrand – ett ständigt flöde av ord, skratt, små fötter som springer, leksaker som välter, gråt, skrik och någon som vill ha först. Nu.
– Vi är helt slut. Båda jobbar heltid, för att vi måste och när vi kommer hem handlar vår tid om att fixa och samtidigt kolla så att pojkarna inte hittar på något bus. Helen häller upp kaffe och fortsätter:
– De kan rusa åt varsitt håll, och pilla i varsin väggkontakt, i varsitt rum, samtidigt. Vi måste ha örnkoll, dygnet runt.
”Hur fixar ni det här?”
Jag har träffat Helen, Fredrik och pojkarna vid ett tillfälle tidigare. För drygt två år sedan. Den gången turades vi om att hålla och flaskmata. Pojkarna var små, 25 blöjor om dagen skulle bytas och varannan timme var det mat. Jag minns att jag undrade: Hur gör ni? Hur fixar ni det här?
– Första halvåret hade vi ju lite hjälp. Vi anställde en kompis som kommunen betalade lön till. Men efter det har vi fått klara oss själva. Det har inte alltid varit en dans på rosor.
”Sen är det full fart”
Fredrik håller med:
– Periodvis har det handlat om ren överlevnad. Folk har en ”gullig bild” av hur det är att ha trillingar. I verkligheten är skittufft. Den där gulliga tiden uteblir oftast eftersom det praktiska kommer emellan.
– Mamma, titta! Oliver häller ut en låda med leksaker på golvet och sätter lådan på huvudet. Titta!
Samtidigt vill William kramas med pappa och snart kryper även Robin upp och sätter sig på Fredriks andra ben.
– Det barn som vaknar först kickar igång verksamheten. En bra morgon får vi sova till klockan sex. Sen är det full fart. Vardagar äter barnen frukost på dagis, på helgerna kan det ta en halv dag att komma igång.
– Pojkarna har egna rum nu. Vi nattar klockan sju, en och en i varsitt rum. Men, fortsätter Fredrik och sträcker sig efter kakfatet, det är alltid en av pojkarna som får vänta och han tassar naturligtvis upp och hittar på något bus. Det är väldigt sällan läggningen fungerar problemfritt.
– Vi försöker lämna bort något barn till farmor ibland. Då känns det som om vi är barnfria, fast vi fortfarande har tre barn hemma. Egentid, bara jag och Helen? Nästan aldrig. Det är svårt att lämna bort alla barn samtidigt. Men vi åkte faktiskt till Thailand en gång. Och där sov vi. (Skratt).
– Barnen har ju varandra hela tiden och det är en enorm trygghet. Sen blir de ju inte direkt curlade eller bortskämda. Sånt finns det inte utrymme för. Och det kan väl bara vara en fördel?
Vi går in i Robins rum när barnen ska fotas. ”Kolla mig”, ”Kolla”. Pojkarna skrattar ikapp, klättrar och stojar. Sekunden senare, boom! Robin ramlar baklänges och slår huvudet i väggen. Men han reder sig på två röda och är snart igång. Igen.
Och så fortsätter dagen.
Och i morgon är det likadant. Igen.