”När håret föll kändes det som jag försvann”

helskärm

Hon hade långt blont hår och en vältränad kropp och blev skallig, mager och deppig. När fotografen Cecilia Hedström, 46, blev sjuk i cancer förlorade hon sig själv.

Nu har hon gjort en bok som tar upp det tabubelagda ämnet skönhet och cancer.

– Det handlar inte om ytlighet, det handlar om personlighet, säger hon.

Det är en vacker sensommardag när vi träffas på ett fik i centrala Göteborg. Cecilia Hedström insisterar på att sitta utomhus, eftermiddagsvindarna till trots är det soligt. Men för ett år sedan skulle det ha varit otänkbart.

– Då oroade jag mig hela tiden för att peruken skulle hamna snett. Jag har fortfarande inte vant mig vid den här krulliga kalufsen, men det känns bra! säger Cecilia, skrattar och drar med fingrarna genom de mörka lockarna som växt ut på hennes huvud.

Tillvaron raserades

Det har gått snart två år sedan hennes tillvaro raserades då hon fick diagnosen elakartad äggstockscancer. Dödsångest, oro och sömnlösa nätter förstärktes när cellgifterna sattes in.

Cecilia hade haft långt blont hår och att se det och ögonfransarna försvinna var tufft. Precis som att se förändringarna i kroppen som hon tränat till att springa maratonlopp.

– Jag kände knappt igen mig själv, det var hemskt. Från frisk, stark och självständig kvinna förvandlades jag till ett hjälplöst lipande kolli. Mycket av min egen identitet satt i håret, så det kändes som att förlora en del av mig själv.

Hon arbetar som fotograf, och blev nyfiken på hur andra cancersjuka kvinnor såg ut skalliga. Det var så arbetet med boken tog fart.

– Att prata om utseende samtidigt som man kanske håller på att dö är väldigt tabubelagt. ”Du ska vara tacksam för att du lever” är den vanliga inställningen. Men du har fortfarande en vardag att möta.

– Ochhurgördudetnär en del av det som du förknippar med dig själv inte längre finns där?

Osminkade bilder

I boken ”Är jag fortfarande vacker?” finns bilder på skrattande kvinnor med röda läppar och färgglada kläder – och samma kvinnor med allvarliga blickar, osminkade ansikten och kala huvuden.

– Jag vill visa hur brutal och jävlig den här sjukdomen kan vara. Alla som är med i boken har påverkats av hur deras yttre förändrats, men det är olika hur de har hanterat det. De flesta har haft peruk, men en del har valt att gå skalliga.

Cecilia hade en blond peruk. Men nu har hennes eget hår växt ut igen – mörkare och lockigare.

– Jag har så länge velat vara den gamla Cecilia. Men det här känns mer som jag i dag. Och det kanske är bra att ha en ny frisyr, för att visa att jag är en ny person.

Hur då?

–Jag är lite allvarligare. Och modigare.

Emilie Aune