”Jag har känt mig så otroligt ensam”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-14
När Marie fick cancer försvann alla vänner
Första gången Marie Viklund fick cancer var hon fylld av kämparanda.
Men när sjukdomen kom tillbaka orkade hon inte vara positiv längre.
Och när hon behövde sina vänner som mest blev det plötsligt tyst.
– Jag har känt mig så otroligt ensam, säger hon.
För fyra år sedan drabbades Marie Viklund av bröstcancer. Trots det tunga beskedet var hon säker på att hon skulle bli frisk igen. Det var med den kämparglöden som hon ringde runt till alla kompisar.
– Jag ville ta första steget så att de inte skulle vara rädda att möta mig. Jag var jättesäker på att det skulle gå bra, så mina vänner trodde också det, säger hon.
Cancern försvann. Men i våras blev Marie Viklund sjuk igen. Och den här gången orkade hon inte vara positiv längre. Hon var rädd för hur det skulle gå, och började må allt sämre. Särskilt tung blev depressionen i augusti, när metastaserna började sprida sig. Efter att tag märkte hon dessutom att samtalen från vännerna blev allt mer sällsynta.
– Det blev helt tyst. När jag kom hem skyndade jag mig att kolla nummerpresentatören för att se om någon hade ringt, men telefonen ringde inte på dagar.
Vännerna slutade ringa
I början förträngde Marie Viklund tystnaden. Hon vågade inte se hur ensam hon egentligen var. Men så mötte hon en annan kvinna som fått tillbaka cancern, som berättade samma sak: att vännerna slutat höra av sig.
– Då började jag se att de flesta försvunnit. Positiva Marie var borta, jag var deprimerad och dålig och de ville inte se mig, säger hon.
Marie hade känslan av att hon satt längst ned i en brunn, med en tung ryggsäck full av stenar på ryggen. Varje svek blev en ny sten, som gjorde att hon inte orkade resa sig.
– Det blev som en ond cirkel. Besvikelserna gjorde mig deprimerad, då fick jag ont i kroppen, och blev ledsen för det också, säger hon.
Valde att tala ut
Men till slut valde Marie Viklund att tala ut med sina vänner. Hon ringde dem en och en och berättade att hon var besviken, och kände sig övergiven. Kompisarnas reaktioner var starka.
– Det blev tårar, gråt. För jag slog huvudet på spiken, de var rädda och hade inte vetat vad de skulle säga.
En kompis tyckte det kändes respektlöst att prata om glada saker med Marie. En annan berättade att hon hade varit livrädd för att ringa – eftersom hon inte ville höra att Marie skulle dö. Hon hade ångest flera dagar innan ett samtal.
– Och när hon hade ringt tänkte hon ”nu klarar jag mig en månad till”.
"Visa att du bryr dig"
Marie Viklund beskriver det som en otrolig lättnad att äntligen få tala ut med vännerna. Plötsligt fick hon kraft att tänka framåt.
– Jag kunde börja ägna mig åt att bli frisk igen.
Hon uppmanar alla anhöriga att våga prata med den som är sjuk. Man behöver inte vara stark och säga rätta saker. Det viktiga är att man visar att man bryr sig, säger hon.
– Har du en vän i kris – vilken kris som helst – och inte vet vad du ska säga, säg då det. Säg: ”jag vet inte hur jag ska bete mig”. Du får visa att du har känslor.
Idag har Marie Wiklund kontakt med sina vänner igen. Nu ringer de ofta varandra.
– Vi har fått tillbaka vår vänskap. Och jag är ju samma Marie, det är bara att jag har lite cancer. Men jag har samma behov av släkt och vänner som förut, säger hon.