’’Staten tvingade mig att göra abort’’

Mellan år 1935 och 1975 steriliserades drygt 63 000 svenskar – 700 av dem efter att ha kategoriserats som "tattare"

Ingrid och Andreas älskade barn. De hade redan två. Men när Ingrid blev gravid igen tvingades hon till abort och dessutom sterilisering.

Anledning: hon passade inte in i det svenska folkhemmet.

Hon kallades tattare.

Köksväggen är täckt av prydnadstallrikar. Färgglada bordstabletter och gardiner skapar hemtrevnad i det lilla köket. Ingrid Post dukar fram små bjudkaffekoppar i blått porslin. Sockret får en egen blå porslinsskål. Hon kunde varit vilken 71-årig svensk pensionär som helst. Det är hon inte.

Ingrids erfarenheter tillhör en av de största skamfläckarna i svensk historia. När debatten om steriliseringspolitiken under folkhemsåren 1935–1975 tog fart på 90-talet ville hon bara glömma. Hon hade själv upplevt. Ärren på magen fanns ännu kvar. Fruktsamheten som togs ifrån henne, då i slutet på 50-talet.

Hon sätter sig vid bordet och ursäktar sig:

–?Är det okej om jag röker?

Ingrid talar med en klar, ren stämma. Den ­lilla papillonhunden Mimmi vill ha uppmärksamhet. Ingrid tar upp henne och kelar. Mimmi har blivit ett viktigt sällskap sedan hennes make Andreas gick bort för sju år sedan. Ingrid tittar upp.

–?Vi fick 47 år tillsammans, säger hon.

’’Vi var rasmässigt fel’’

Deras relation och existens var oönskad i det svenska folkhemmet. Den ingick inte i den sociala och rasmässiga ingenjörsplanen. Andreas var tysk sjöman. Ingrid tillhörde resandefolket.

Men kärleken visste inte om Medicinalstyrelsen. Fyra år efter mötet på en biograf i Göteborg hade de bildat familj och flyttat in i en enkel men fullt duglig lägenhet på Lindholmen. Dottern Soraya hade hunnit bli tre och sonen Henry ett. Andreas tjänade tillräckligt med pengar på jobb i hamnen. Nu väntade ett nytt barn som både Ingrid och Andreas gladdes åt.

–?När Henry kom blev Andreas så glad att han hoppade på vägen från bb. Vi älskade barn och kunde inte förstå att man agade dem i många familjer, säger Ingrid.

Men nu sade myndigheterna stopp. Ingrid kallades till mödravårdscentralen där läkaren krävde att hon gjorde abort. Det ofattbara inträffade någon vecka senare. Dessförinnan hade Ingrid genomgått ett intelligenstest med träklossar hon minns som kränkande och urlöjligt. Hon var 21 år gammal.

–?De påstod att fostret inte var så långt gånget men jag visste ju att jag var i sjunde månaden. När de fick det bekräftat var det in i operationssalen på direkten. De tog bort mitt barn med kejsarsnitt.

Ingrid tystnar. Hon blickar ner i bordet med de färgglada tabletterna. Händerna vilar kring kaffekoppen. I hörnskåpet står ett foto på maken Andreas, prytt med ett rött hjärta. Hon tar ännu en cigarett ur paketet.

Skräck för myndigheter

I dag förbannar hon att hon inte vågade säga emot. Men Ingrid visste vad skam och skräck för myndigheterna ville säga. I hela sitt då 21-åriga liv hade hon och hennes familj hånats som ”tattare” var de kom. Detta på grund av den månghundraåriga släktskapen mellan resande och de första romerna som nådde Sverige på 1500-talet.

Familjen tvingades från plats till plats i Västsverige. I skolorna blev hon och hennes fem syskon alltid utstötta. Pappa Herting försörjde dem alla på skrothandel och andra arbeten. Mamma Agnes bidrog med pengar från försäljning av tyg och sytråd. De tog aldrig emot någon socialhjälp. Föräldrarna var livrädda att barnen i så fall skulle bli omhändertagna.

Så Ingrid teg när den barska läkaren fattat sitt beslut om abort och vågade inte heller ifrågasätta ordern om att hon skulle steriliseras.

En del minnen från upplevelsen kommer tillbaka. Mycket är förträngt. Hon kan inte erinra sig vad läkaren angav som orsak till ingreppen. Bara att sköterskan på mödravårdscentralen hade skrivit ”tattare” i hennes journal. Ingen hade kontrollerat vare sig familjens boendeförhållanden eller maken Andreas inkomster.

–?Läkaren sade att jag skulle vara glad att jag fått två barn. Det var bara att lyda. De var stenhårda.

När Ingrid vaknade upp efter aborten bad hon att få veta könet på sitt foster. Sköterskan frågade varför:

–?Nu har ni ju tagit det och då kan jag väl lika gärna få veta.

–?Det blev ett gossebarn, svarade hon.

Något mer minns Ingrid inte. Bara att hennes huvud var helt tomt och att hon inte haft något val.

–?Jag ville bara därifrån, säger hon.

Mimmi hoppar upp i knäet på Ingrid som klappar hunden ömt. Det är stilla i lägenheten. Cigarettröken ligger tät.

Släktingar drabbade

Åren gick. Varken Ingrid eller Andreas pratade om det som hänt. Bitterheten och misstron mot samhället växte sig stark hos dem bägge. Både Soraya och Henry tvingades iväg till skolan även om de var sjuka. Rädslan för att myndigheterna annars skulle ingripa var stor.

Även om det tillhörde ovanligheterna att tvingas till en så brutal abort som Ingrid genomgick var hon långt ifrån ensam om att steriliseras. Många, både släktingar och vänner hos resandefolket, fråntogs möjligheten att skaffa barn. Hennes manlige kusin sattes på pojkhem redan som 16-åring. Villkoret för att komma därifrån var att gå med på sterilisering.

–?Jag har sett honom gråta många gånger. Han ville så gärna ha barn, säger hon, och berättar att en kvinnlig släkting i kvarteret intill tvångssteriliserades efter sin första graviditet. Samma öde drabbade ytterligare en kusin.

Den inhumana behandlingen fortsatte till 1975 då en ny steriliseringslag trädde i kraft. Då hade totalt 63 000 svenskar steriliserats på olika grunder. 700 av dem efter att ha kategoriserats som ”tattare”. Men det dröjde innan övergreppen som genomfördes under 40 år ifrågasattes på allvar.

175?000 för ett barn

Efter en omfattande mediedebatt 1997 genomdrevs en statlig utredning i frågan. Resultatet blev en lag om ersättning till de drabbade. Men Ingrids och Andreas erfarenheter av de svenska myndigheterna hade satt skräck i dem.

–?Vi ville inte krångla med någon ersättning, säger Ingrid.

Men dottern Soraya, som vid detta laget börjat arbeta med romers och resandes rättigheter på riksnivå, slogs för det lidande föräldrarna fått utstå. 175 000 kronor ansågs täcka förlusten av ett sju månader gånget foster och förmågan till fortplantning. Ett privilegium endast för rasrena och statligt godkända personer i folkhemmet.

Någon uttrycklig ursäkt för det som hänt har Ingrid aldrig fått. Hon är visserligen glad för pengarna men tycker inte de motsvarar vad hon gått igenom. Både hon och Andreas sörjde att de inte kunde få fler barn.

Ingrid sitter tyst vid köksbordet. Hos henne finns bara frågor och funderingar som aldrig tar slut. Vad hände egentligen med hennes son:

–?Det var ju ett levande barn de tog ut. Dödade de honom och i så fall hur? Lever han kanske någonstans i dag? Jag tänker ofta på det och känner mig så ledsen. Jag kommer aldrig att försonas. Han skulle ha varit 49 år i dag. Han skulle heta Herting efter pappa.