”Alla borde vi gå ut och lägga oss i en åkpåse”
Publicerad 2011-09-14
Malin Wollin om hur vi bäst undviker vabbkonflikter
Jag gör det. Just nu gör jag det.
Jag sitter i morgonrocken framför datorn och skriver.
I min ena näsborre ena änden av en toarulle som ligger tre meter bort och fungerar som en vit icke klorblekt navelsträng. Utan den skulle livet inte fungera.
Jag är förkyld och det är så synd om mig så om det vore mer synd om mig så vore jag man.
Den bjuder jag på Pär Ström, puss på dig.
Dagis och skolans maskineri har med lite olja och välbehövliga sparkar ut genom ytterdörren så sakteliga börjat spinna på bra.
Och för varje dag blir det lite kallare.
Ja, du måste ha din fleece och ja den måste vara stängd.
Och så drar sig barnen in i de kommunala lokalerna, bort från den krispiga uteluften och plötsligt killar det i näsan. Det svider i halsen och nu är sommaren verkligen över.
Jag hör om barn som går på utedagis. Borde inte alla dagis vara utedagis?
Jag hör om barn som sover luren utomhus i sina overaller och åkpåsar.
Jag är en great lover of naturliga saker.
Tänk att somna så varje dag, den vackra hösthimlen som kuliss, vinden i höstlöven som ledmotiv.
Bara färskt syre in i lilla näsan.
När jag tänker efter, borde vi inte alla gå ut och lägga oss i en åkpåse?
Inte är det meningen att vi ska sitta med krumma ryggar framför blått ljus och vita ark?
Varför inte öppna ur och skur-äldrevård, ur och skur-skolor och ur och skur-reklambyråer?
Tänk så mycket pengar staten skulle spara om vi alla jobbade ute och sov lilla luren i tolv grader. Och tänk på alla vabbkonflikter som vi skulle undvika.
Jag tror jag tar min dator och sätter mig på altanen. Bakom mig rullar en vit klorblekt hjälte.