Ett, två... och bara en liten sladdis

Åsa Passanisi

helskärm

Du trodde att du hade bestämt dig. Det fick vara nog med barn – eller?

Men plötsligt är allt det jobbiga glömt och du känner: ”Bara en till”.

Aftonbladets reporter Åsa Passanisi reder ut varför vi frivilligt kastar oss in i blöjträsket igen.

Ettan kom. Tvåan kom.

Sedan går åren. Man säljer vagnen. Går förbi blöjhyllan på Ica och övertygar sig själv om att det är ”skönt att det är över.

Men varför hugger det då till i bröstet varje gång du ser en liten bebbe? Det kanske har blivit dags för en sladdis?

Du vet, bara en till. En liten trea.

Ungarna börjar bli stora, har inte tid, vill inte ha en puss. I hallen ligger grus, skor och ett gäng bandyklubbor, huller om buller. Din lille prins smäller igen ytterdörren. Han sa inte ens hejdå.

Och där står du och bara minns.

Den första bebistiden.

Den enorma förälskelsen, som nu bara finns kvar i form av fotografier i ett album.

Okej, here we go. På ett fåtal sekunder har du nu lyckats radera alla skitjobbiga vaknätter, spyattacker och öroninflammationer från minnet. Kvar dröjer sig bara doften av bebis.

Känner du så? Då är du antagligen väldigt nära att vända dig om i sängen och viska lite för söta saker till din man:

– Du, älskling ...

– Mmmm.

– Bara en till. En liten ...

Jag talar inte utan erfarenhet. Mina stora var sex och åtta när trean kom.

Det var ungefär i gränslandet vab – skola som det plötsligt kändes helt självklart med en ny liten bebis.

De stora var ju liksom ... SÅ stora.

Faktum är att i samma ögonblick som jag råkade nämna för mina vänner att det skulle bli en till började sladdis-epidemien smitta av sig i bekantskapskretsen. Många som var hyfsat tidiga med sina första bebisar kom på att det kunde finnas utrymme för fler gosiga mirakel-bebbar. Och som sagt, puts väck var plötsligt minnet av bävernylons-overall-helvetet, svinkopporna och alla gånger man känt att man resignerar som småbarnsmamma.

Nåja.

Varför man skaffar sig en, två, eller tre nya knoddar när första kullen börjar klara sig själva, finns det självklart miljoner svar på.

Men att man gör det – och att många gör det – råder det ingen tvekan om.

För vad är väl egentligen gulligare, sötare, mer underbart än en liten, liten bebis?

Bara en till.