”Poliserna slog oss med batong”

Romska Singoalla, 72, har jagats i hela sitt liv

Utanförskap, hon vet vad det vill säga. I hela sitt liv har Singoalla Millon kämpat för rätten till bostad, utbildning och acceptans.

Missanpassad brottsling?

Nej, Singoalla Millon råkar vara rom.

Jag ber Singoalla dedicera en kokbok hon varit med i.

–Hur ska jag skriva? undrar hon.

–?Till Dan, räcker, säger jag.

–?Hur skriver jag ”Till Dan”? undrar hon.

Singoalla Millon sitter nedsjunken i soffan i lägenheten på Hisingen i Göteborg. Bakom henne på väggen hänger cowboyporträtt på barnbarnen, tagna på Liseberg under årens lopp.

Bodde i tält i 30 år

–?Jag har sju barnbarn. De får gå i skolan. Det tycker jag är jättebra. Jag har alltid tjatat på mina barn och barnbarn att de ska utbilda sig. Tänk vad bra om jag fått gå i skolan. Jag kunde utbildat mig och blivit något.

Själv växte hon upp i ett tält. Här tillbringade hon de första 30 åren av sitt 72-åriga liv, kringflackande mellan bondgårdarna i Skåne.

Singoalla är rom, eller zigenare som hon själv föredrar att kallas. Hon är den sista i släkten som klär sig traditionellt. I dag bär hon en lång turkos kjol med blommor, rosa kofta och den obligatoriska sjaletten. Runt halsen hänger smycken, likaså på armarna. Fingrarna är klädda med ringar. Hon ger ett elegant intryck.

Dog vid födseln

–?Om vintrarna var det is på insidan av tältduken. Jag minns att jag hade frostskador. Vi tillverkade små kaminer av oljefat men de hjälpte inte mycket. Det var ohyggligt, säger hon, och tänder en cigarett.

Singoalla var yngst i en syskonskara på åtta. Tvillingsystern avled vid födseln. Barnmorskan hade kallats upp från byn Torekov till tältlägret i skogen. För att inte Singoalla skulle gå samma öde till mötes fördes mamman till lasarettet i Ängelholm med pappans hästvagn.

–?Det gick bra, jag lever ju, säger hon, och tillägger att prästen i Torekov var så snäll.

– Han erbjöd sig att döpa mig. Något mycket ovanligt.

Men att prästen hämtade namnet från Viktor Rydbergs fördomsfulla zigenarroman Singoalla är hon mindre glad över.

–?Det var ett jobbigt namn att bära för jag kunde inte ens få diskjobb när de hörde vad jag hette, säger hon.

Hatade att behöva tigga

Singoallas levnadsberättelse vittnar om en okuvlig livsvilja. Familjen drog runt mellan de skånska bondgårdarna i hopp om att finna välvilliga människor. Pappan förtennade medan kvinnorna tiggde.

–?När jag var barn tänkte jag inte på att jag tiggde men senare i tonåren skämdes jag. Jag ville bara ha ett riktigt jobb, säger hon.

Hade familjen tur fick man stanna mer än en månad. Oftast blev det inte ens så länge. Pappans enda dröm var att bli bofast och få sätta sina barn i skolan.

–?Vi jagades runt. Poliserna slog även kvinnorna med batong, jag såg det många gånger; ”Ni ska bara väck”, skrek dom. Även vanligt folk ville slå oss och det hände att de tände eld på våra husvagnar, säger hon.

Telefonen ringer. Det är ett av Singoallas barnbarn som erbjuder sig att komma och städa. Sedan mannen Olof gick bort för några år sedan har deras uppmärksamhet blivit viktigare. Singoalla gläder sig åt att det går bra för dem.

–?Hon berättade att det kanske skulle bli ett fast jobb i ett gatukök, säger hon.

Fann kärleken

Singoalla rotar fram några fotoalbum ur bokhyllan. Några böcker finns inte.

– Mina barnbarn tycker om att titta på fotografierna.

Cirkustält, hästvagnar, spelmän – allt som hämtat ur någon romantisk saga. Men verkligheten var en annan.

–?Det är mamma Elisabeth. Hon föddes utanför Hamburg men visste inte när. Där är jag, säger Singoalla, och pekar på en fyraåring i kolt utanför en sporadiskt upphängd tältduk.

Själv fann hon sitt livs kärlek i 18-årsåldern, Olof Taikon. Eftersom föräldrarna misstyckte rymde paret till Åmål i Olofs Chevrolet. Ett vanligt sätt för unga romska älskande att få sin vilja fram. Vid återkomsten blev Singoallas mamma vansinnig över att hon vanärat familjehedern. Singoallas pappa sa dock ja till giftermålet. Nu hamnade hon i ett permanent romskt läger i Göteborg.

Strävandet mot anpassning till det svenska samhället fortsatte. Familjen bytte efternamn, från Taikon som gav kalla handen vid jobb- och bostadsansökningar, till det mer neutrala Millon. Olof Taikon var släkting till författaren Katarina Taikon, i en romsk grupp som kom till Sverige från Ryssland på 1800-talet.

Men fasta jobb och bostäder blev det inte förrän regeringen ryckte in i ett assimileringsprogram i början av 1960-talet.

– Vi fick flytta in i en villa staten byggt åt zigenare. Vi tyckte det var himmelriket. Där fanns både varm- och kallvatten.

Känner sig bitter

Än i dag möter Singoalla fördomar. Hon håller sig helst till affärerna i närområdet där hon är igenkänd.

–?Inne i stan blir det ofta en massa kommentarer. De tror att jag ska stjäla, säger hon.

Trots att Singoalla känner bitterhet över att hon aldrig fått gå i skolan är hon nöjd. Nöjd att barnbarnen utbildat sig och sluppit de hårda upplevelser hon själv tvingats gå igenom och nöjd att hon själv har fast boende.

–?Hemskheterna är över för alltid. Vi har lyckats.