”Jag vill inte bara vara mamma”

När Jill Johnson åker på Sverigeturné får maken och dottern stanna hemma

De träffades på scen, blev kära, gifte sig och fick barn. Men nu drar Jill Johnson på turné utan maken Håkan Werner. Han stannar hemma med dottern Havanna, 3.

– Turnélivet funkar inte för henne, hon behöver fasta rutiner, säger Jill.

Sist jag såg Jill var hon ute med Andreas Johnson och Tomas Ledin på rocktågsturné.

Då var maken Håkan Werner med i kompbandet på scen och dottern Havanna väntade i kulisserna.

– Det är jätteroligt att ha familjen med på spelningarna, men nu är Havanna för stor för att hänga med överallt. Hon går på dagis och behöver regelbundna tider. Därför har Håkan valt att stanna hemma när jag turnerar, säger Jill och tillägger:

– Jag saknar dem jättemycket hela tiden, samtidigt som det är skönt att få kliva av scen och slippa vara fru och mamma direkt.

Alla vet att samtalstonen lätt blir en annan när man har att göra med ett äkta par. Det råa och fräcka byts ut mot det artiga och återhållsamma.

– Det blir ett helt annat eftersnack med grabbarna i bandet när Håkan inte är med, en helt annan jargong, och jag behöver det, både som kvinna och artist, i stället för att gå direkt till ett barn som väntar på hotellrummet ...

– Håkan förstår och respekterar det. Han avstår turnén för min skull.

Spelar in i Nashville

Nya albumet ”Music row” släpptes i onsdags och är döpt efter de kvarter som är hjärtat i musikindustrin i Nashville.

Säg Nashville och associationerna exploderar likt nyårsraketer inom varje musikälskare.

Bob Dylan spelade in ”Blonde on blonde” här. Neil Young spelade in ”Harvest” här.

Sen har vi Hank Williams, Dolly Parton och hur många andra countrylegender som helst och den värld de skapat i sina sånger.

Countryn och Nashville är ett. Det är hit Jill sen ett flertal år åker för att skriva och spela in.

– Här är det ingen som diskuterar om det låter för mycket eller för lite country. Vadå för mycket country? Och jag tvingas jobba hårdare. Jag måste prestera för att imponera. I Sverige är jag etablerad, en offentlig person, en stjärna, och möts av respekt från start. Jag vill inte ha det. Jag vill jobba för berömmet. Det är i kampen man utvecklas.

Också här kopplar hon bort rollen som fru och mamma. Familjen får stanna hemma när hon åker iväg.

– Sen Havanna föddes planerar jag det så att jag åker över fler gånger, men färre dagar i taget. Det blir lite hafsigt, men det funkar. Hittills har jag varit över fyra gånger i år, sju åtta dagar per gång. Här kan jag fokusera på att skriva, spela in och bara vara musiker. Jag skulle aldrig lyckas hitta det lugnet och den inspirationen i Stockholm.

”Music row” är en platta fylld med 14 tolkningar av andras sånger, bland dem: ”Jolene” (Dolly Parton), ”Tumbling dice” (Rolling Stones), ”Life in the fast lane” (Eagles), ”Angel from Montgomery” (Bonnie Raitt), ”Rhythm guitar” (Emmylou Harris) och ”You don’t have to say you love me” (Dusty Springfield).

– Det är en coverplatta, men förutom målet att sätta en personlig prägel på materialet, ville jag också välja låtar som var nya för många i min publik. Förhoppningen är att det både ska kännas som en coverplatta och nåt nytt, säger Jill.

Har skrivkramp

Att ge ut en coverplatta kan tyckas som ett säkert kort. Men kritiker brukar vara tuffa mot dem som försöker och se det som ett bevis på mättnad och kreativitetskris, ett slött sätt att få ut en platta på marknaden – när kraften saknas att skriva nytt material.

Jill kontrar med att hon dels smugit in tolkningar av andras låtar här och var under alla år, dels att hon aldrig varit den stora låtskrivaren.

– I så fall får man säga att jag alltid haft skrivkramp. Jag har aldrig varit nåt bra på att skriva låtar. Det är en ödmjukhet jag alltid haft. Nu har det visserligen lossnat även på den punkten och det kommer att märkas på nästa platta, men hittills har jag inte varit nåt bra på att skriva låtar.

Jills teori är att det beror på att hennes liv varit ett hopp från topp till topp utan krascher.

– Mitt liv har gått i ett rasande tempo. Jag har aldrig haft nån riktig motgång eller kris. Jag har aldrig bottnat i nåt utan surfat på toppen av vågen. Gud, det här låter ytligt och tråkigt, men jag har inte haft nåt att förmedla och det går inte att leta upp nåt som inte finns. Det går inte att hitta på ...

Här påtalar hon sin beundran för Louise Hoffsten, som förutom att vara en fantastisk sångerska, för tio år sen drabbades av multipel skleros och trots sin sjukdom – kanske även på grund av sin sjukdom – skapat sin bästa musik efter chockbeskedet.

– Jag är så impad av henne. Som artist och hur hon uttrycker sig i intervjuer. Det är det ena balla citatet efter det andra. Det är ett djup jag saknar. Jag menar, jag önskar inte mig själv sjukdomar och motgångar, naturligtvis inte, men kontraster i livet, som det är nu pumpar allting bara på ...

Här är en idé: Jill Johnson skulle kunna skriva en roadmovie. Manuset till en film där vägen är målet. Då behöver hon inte hitta på. Hennes liv är att vara på väg. Det handlar om landsomfattande turnéer från Ystad till Haparanda, om att pendla mellan huset i Vänga, två och en halv mil utanför Borås, lägenheten på Söder i Stockholm och Nashville, Tennessee. Det är full fart.

Syskon får vänta

Dottern Havanna har fyllt 3 år och just nu finns det inte tid att tillverka syskon.

– Många tror att jag är gravid nu. Det stod i Se & Hör. Men det är jag inte och jag har heller ingen plan på att bli det på minst ett år.

Jill Johnsons liv är i stället synonymt med arbetslust. Förutom det nya albumet står hon i startgroparna för en julshow i Bökeberg strax utanför Malmö. Premiär den 22 november och finalframträdande 8 december. Och i januari blir det landsomfattande turné. Hon längtar efter den som en ökenvandrare längtar efter vatten.

– Jag gjorde en otroligt framgångsrik turné i våras. I vanliga fall brukar jag vara tom, slut och död när det är över. Men nu var jag så otroligt inspirerad. Jag ville bara ut och spela igen.

Hon njöt av åtta veckors semester med familjen, men när Havanna tillbringade en sommarvecka hos mormor och morfar, drog Jill iväg på motorcykel.

– Jag tog rygg på mina artistvänner och såg dem på scen: Martin Stenmarck, Nanne Grönvall, Calaisa, Kalle Moraeus, Patrik Isaksson ... Jag längtar verkligen efter att ge mig ut igen!