”Vill du jobba på en genusarbetsplats?”
Malin Wollin: Lägg fokus på det som är viktigt i stället
Hallå hallå, hör ni? Människor pratar genus. Överallt. Genus och feminism och barnuppfostran. Det kommer med myrsteg, visst känns det så? Myrsteg, men ändå: steg. Bakdörren till en gemenskap där vi behandlar barnen könlöst står försiktigt på glänt.
Kan vi inte ta smygvägen in? Måste vi VRÅLA IN MED EN BULLDOZER SÅ HÄR?
Jag är inte förtjust i de roller vi tilldelar våra barn med små till synes oskyldiga val av kläder, presenter, inredning av rum samt vårt tilltal. Jag blir rent bedrövad när jag hör mina döttrar prata om saker som killar har sagt, deras omedvetna uppfattning om att det som en kille säger alltid är liiite mer giltigt.
Vi ska åka utomlands i vinter och flyga från Kalmar.
”Man kan inte flyga från Kalmar”, säger en av mina döttrar.
”Säger vem?” frågar jag men vet.
”Ett par killar”, svarar hon och räknar sedan upp ett par välbekanta filurer.
”Jaha, men om jag har bokat en biljett från Kalmar, fått hem biljetter som det står Kalmar på, så har de ändå rätt?”
Kan de SLUTA tala om för henne att hon har fel? Kan de SKITA i hennes resa, tack. Kan hon SNÄLLA låta bli att ta deras ord för sanning ristad i sten bara därför att de är killar?
Det finns stora strukturella problem i samhället och i vuxenvärlden kan vi plocka fram stora släggan. Vi är stora flickor och pojkar, vi klarar av att sortera.
Men barnen. På genusdagis.
Skulle du vilja gå till en genusarbetsplats?
Var jobbar du?
På genusjobbet.
Genus ska absolut genomsyra verksamheten. Men genus ska inte vara verksamheten.
När jag hämtar min femårige son på förskolan sitter han varje dag vid bordet och väver eller skapar pärlplattor eller springer mig till mötes och visar upp ett fint halsband runt halsen.
Inte är han ensam heller. Han sitter tillsammans med sina (kill)kompisar och ingen tycker det är anmärkningsvärt. Ingen har tvingat dem, ingen har sagt att nu ska ni pärla och tjejerna ska springa runt i kuddrummet tills håret klistrar fast i pannan.
Men de har hela tiden haft tillgång. Delar av personalen har dessutom gått kurser i genuspedagogik vid universitetet.
Men därifrån till att till exempel svara på frågan ”När kommer min mamma?” med ”Din förälder kommer klockan 16” är bara experimentellt och förvirrande.
Fortbilda personal, rita upp jämställdhetsplaner, prata med barnen om genus.
Men lägg fokus på det som är viktigt i stället för att zooma in på sådant som inte ens är ett problem (som till exempel att vara en mamma).
För ursäkta mig men om man inte låter ungarna fråga när mamma kommer, då har man haft lite otur när man tänker.
Wollins
Wow!
Wow wow wow, wilket fantastiskt stöd delfinerna i Taiji har. Människor är så upprörda att de gör slut på all mänsklig bestörtning. Efteråt äter de linssoppa till lunch för att stötta andra arter.
Wärsta
Nej, det gör de givetvis inte. De äter ihjälplågad korv på mackan till frukost, klämd kyckling till lunch och mördat lamm till middag. Men ändå, delfiner låter liksom tjatter tjatter och det är så himla GULLIGT.
Aftonbladets