Hjälp mig, villaägare!

Den här krönikan blir som en dagboksanteckning efter en hysteriskt händelserik vecka. Jag har så mycket förändring att se fram mot att det bara snurrar runt i skallen.

So here we go...
 

Kära läsare!

Jag drömde om syrenbuskar och äppelträd. Om en plan gräsmatta med studsmatta, lekstuga och stor, solig altan. Jag ville bli en bättre förälder och drömde vidare om ett ljust hus med öppet kök, tvättstuga och gästrum. Jag tänkte mig ett arbetsrum med ordentligt skrivbord där jag kunde sitta och fantisera i lugn och ro, där jag kunde sitta och skriva. Jag önskade få ge mina barn yta, egna rum. Men framför allt ville jag ge dem en uppväxt utan stadens giftiga avgaser.

Vi har letat hus i två långa år. Vi har blivit skrämda av renoveringsobjekt och vi har förlorat budgivningar. Det har känts hopplöst segt mellan varven. Men så pang bom fanns ett hus för oss på marknaden. Ett hastigt händelseförlopp och plötsligt blev vi villaägare.

Ja, herregud vilken vecka! Förra söndagen var allt som vanligt. Nästan. Förutom att vi på skoj skulle sälja vår lägenhet i stan. Vi tänkte att om vi får den såld så köper vi den där nybyggda villan vi kollat på. Annars planerade vi bo kvar i vår älskade men trånga lägenhet. Allt gick så fort. Vi städade, tömde lägenheten på skrymmande möbler och bäddade fint. Visningen blev välbesökt och på onsdagen var lägenheten såld. Direkt efter beskedet vågade jag ringa och lägga ett bud på villan. Femtiotusen upp. Bu! Villan blev vår. Vi firade med skratt och champagne i exakt ett dygn, sen kom verkligheten ikapp.
 

Har du någonsin hört frasen ”småpengar i sammanhanget”? Om du har det är sannolikheten stor att du också köpt dig en kåk. För enligt mäklare och andra villa­experter är allt bara lite ”småpengar i sammanhanget”. Vad är tiotusen för en besiktning? Jo, småpengar. Och femton papp för några färghinkar? Knappt märkbart. Men tjugotusen för ett halvt lastbilsflak med plankor då? Tja, lite växelmynt.

Efter endast fyra dagar som villaägare förstår jag att vi kommer bli ruinerade. Ju dyrare allt blir, desto mer tenderar tusenlappar bli småpengar. Jag ser framför mig hur jag kommer gå och gräva i papperskorgar efter pantburkar inom ett halvår. Vi kommer att vrida och vända på korvören till hushållskassan. Samtidigt kom

mer tusenlappar flyga iväg till Gud vet vad, efter de blivit klassade som småpengar.

Glädjen över villaköpet är stor. Men jag ser även en del bekymmer. Jag har inte ens hunnit gå barfota över vår gräsmatta innan jag insett att en helt ny bildning krävs av mig. Jag måste plugga på innebörden av för mig främmande ord. Servitut. Lagfart. Pantbrev. Radonhalt och slutbesiktning. Jag måste lära mig hur villa­livet fungerar. Hur umgås man grannar emellan? Hur ofta måste gräset klippas? Och hur funkar en villaförsäkring för ett nybygge?
 

Jag är övertygad om att jag kommer sakna friheten med att bo i stan. Det är bekvämt att ha nära till allt. Och det är ju så enkelt att bo i lägenhet. Man behöver inte betala för varmvatten. Man behöver inte mäta radon. Jag vet ingen som behövt dränera sin lägenhet. Och inte heller betalar man för sopor per kilo i stan.

Men det är inte bara bekvämligheten jag kommer sakna, utan även själva själen i lägenheten. Kakelugnen, takhöjden och trägolvet. Jag kanske även ska sakna våra liv här. Jag kommer säkert se tillbaka på åren och tänka att det var här allt hände. Vi gifte oss, fick två underbara barn, reste runt jorden och allt annat härligt.

Jag tror att fördelarna med att bo i villa med barn väger över. Jag längtar efter flytten, efter syrenbuskarna och synen av Maj-Lis som springer efter en boll på tomten. Men först måste jag lära mig hur en värmepanna fungerar. Och jag måste lära mig förhandla bolåneränta med banken.

Slutligen, jag ber er: kom med alla hustips ni har! Behöver hjälp.
 

Vänligen,

Nybliven virrig villaägare.

Josefine Sundström