Veronica var fast i sektens klor

Misshandel och förnedring vad vardag för Veronica Isaksson och hennes söner

I åtta år levde Veronica Isaksson med den fanatiska Sai Baba-sekten. Misshandel, förnedring och svält var hennes vardag. Med sina sista krafter lyckades hon slutligen fly och slita sin ena son ur sektens klor.

Hennes andra son, Johannes, hölls kvar.

Hon sätter sig med en kopp kaffe vid köksbordet hemma på gården i Lur i norra Bohuslän. Magen putar mot bordskanten. Veronica Isaksson är i sjätte månaden. På golvet sover Rottweilern Roffe. Han blev uppraggad av grannens tik under gårdagskvällen och är helt slut. Ute på ängen betar hästarna Mimmi och Paulin. En väggklocka tickar.

– Det är så här jag alltid velat ha det, säger hon.

De åtta åren i sekten är ljusår från harmonin på gården. Hur kunde det hända? Hur gick det till? Veronica Isaksson vet inte själv. Hon vet bara att allt gick väldigt fort.

Föreläste om missbruksproblem

Tonårstiden hade sina mörka sidor. Mamman var alkoholist och begick självmord när Veronica Isaksson var 18 år. Hon växte upp på Galtö i Bohusläns skärgård och relationen till pappan var bra. Bara något år efter mammans självmord reste hon runt och föreläste om missbruksproblem på skolor. Det blev ett sätt att hantera traumat och uppväxtförhållandena.

En som förstod situationen var barndomsvännen Janne, som växt upp med en alkoholiserad pappa. Till skillnad från Veronica Isaksson var han en sökare. När han åkte till Indien för att besöka den världskände andlige ledaren Sai Baba hängde hon med mest på skoj.

Resan skulle bli ödesdiger. Det blev en månad av stenhård indoktrinering. 18-19 timmar av dygnet ägnades åt meditation och mantrasånger. Själv tyckte hon det var ganska häftigt att gå omkring i en sari runt kroppen. Vad hon inte visste var att den gamle gurun anklagats för sexuella övergrepp mot unga pojkar och att hans metafysiska krafter avslöjats som bluff.

Startade friskola

Efter hemkomsten engagerades Veronica Isaksson i en grupp som startade en Sai Baba-friskola i Lödöse norr om Göteborg. Janne var en av de drivande krafterna och de hade blivit ett par. Tanken var att hon skulle jobba med ungdomar i drogförebyggande syfte. Men friskolan var bara en del av projektet. Tillsammans med 20 andra Sai Baba-anhängare bildades ett kollektiv i byn. Åren gick och reglerna för gemenskapen blev allt strängare. All mat och ekonomi delades. Endast veganmat var tillåten. Sömnen var strikt reglerad.

Samtidigt som Veronica Isaksson fick höra att hon var världslig och egoistisk såg hon allt mindre av Janne. Trots att de gift sig och fått en gemensam son, Sebastian, ägnade han den mesta tiden i gemenskap med kollektivets innersta krets.

Hon hade hunnit bli 25 år och undrade var livet tog vägen. Varningsklockorna ringde allt högre men hon kunde inte förmå sig att lämna sin man. Skilsmässor var dessutom tabu enligt Sai Baba-tron.

Som en sista utväg återvände den lilla familjen till Sai Baba i Indien. Veronika Isakssons förhoppning var att hon och maken skulle kunna hitta tillbaka till varandra bara de kom ifrån kollektivet i Lödöse.

– Snacka om ”ur askan i elden”, säger hon.

Stenhård disciplin

Det dröjde inte länge förrän paret stiftat bekantskap med en karismatisk och varmhjärtad äldre kvinna, Martha, från Tyskland som tillbringat tio år på Sai Babas tempel i södra Indien. Veronica Isaksson kände stöd i sin situation från Martha. Tillsammans med tre andra bildades en gemenskap i vars närhet hon skulle genomlida fem års helvete.

Martha tog snart kommandot i gruppen. Hon styrde med järnhand och Veronica Isaksson befann sig snart åter längst ner i hierarkin medan hennes man blint fogade sig i den nya ordningen. Samtidigt var den religiösa disciplinen stenhård. Max fem timmars sömn om dygnet. Mantrasånger som pågick tre dygn i sträck.

Maten bestod av ris och buljong.

Veronica Isaksson födde sin andra son Johannes.

– Fyra timmar efter förlossningen sträckte jag fram honom till Sai Baba för att han skulle välsignas, säger hon.

Välsignandet kom att skilja brödernas status åt. Medan Martha utnämnde Johannes till ljusets son blev Sebastian ondskans arvtagare. Vansinnet eskalerade. Både Veronica Isaksson och Sebastian misshandlades regelbundet av medlemmarna i gruppen.

Styrde med järnhand

En månad efter att Johannes fötts tog Martha över vårdnaden om honom. Istället för bröstmjölk fick han utspädd ko- och getmjölk och medan han utnämndes som en reinkarnation av Johannes döparen var Martha själv en pånyttfödd jungfru Maria. Veronica Isaksson orkade inte protestera:

– Jag var helt nerbruten och apatisk, säger hon.

Så började de ändlösa resorna. Under namnet ”The Pilgrim Family Maria Emmanuel” tiggde sig den lilla sekten fram över hela världen. Försäljning av cd-skivor med egna religiösa låtar och sporadiska härbärge hos andra Sai Baba-anhängare förde dem bland annat till Tyskland, Italien, Israel och USA. Nätterna tillbringades ofta på flygplatser och tågstationer. Barnen somnade där de kunde.

Polisen slog till

Men Veronica Isaksson utstötta position förde även något gott med sig. Hon fick perspektiv på vad som hände och blev alltmer obstinat. Planer på att fly började ta form. Dessutom hade hon fått en bundsförvant i en annan av sektens medlemmar – Magnus, som också befann sig i gruppens periferi.

När de två skickades på tiggarresa till Hawaii uppstod inte bara kärlek utan också ett slutgiltigt beslut: nu fick det vara nog. Åtta år efter det första mötet med Sai Baba var Veronica Isakssons övertygelse så stark att hon fattade mod och genomdrev flykten. Med pengar som de lånade av sina föräldrar landade de på svensk mark i oktober 2002. Det blev ett tårfyllt möte med pappan som aldrig gett upp hoppet om att få återse sin dotter:

– Han höll på att gå upp i atomer när jag berättade vad jag varit med om, säger hon.

Med sig hem hade hon sonen Sebastian. Kvar i sektens klor var Johannes. Nu återstod problemet att få hem även honom. Efter månader av resultatlösa telefonsamtal och möten med svenska myndigheter var Veronica Isaksson desperat. Utvägen blev de amerikanska immigrationsmyndigheterna som informerades om att sektmedlemmarna saknade uppehållstillstånd.

När polisen slog till utanför gruppens bostad på Hawaii var Veronica Isaksson beredd. Hon följde med i aktionsgruppens bilar efter en akutresa till USA. Av fruktan för repressalier hade hon klätt ut sig i peruk och solglasögon. En efter en leddes medlemmarna ut i handklovar av tjänstemän i skottsäkra västar, beväpnade till tänderna. Till slut kom en bastant konstapel med femårige Johannes på armen.

– Han kröp upp i min famn. Det var så härligt, säger hon.

Familjen har fått hjälp

Från ovanvåningen hörs tv-ljud. Johannes och Sebastian tittar på film. De två lintottarna har hunnit bli 10 och 12 år gamla.

– Mamma. Vi kollar ”Ghost rider”. Den e faktiskt inte alls läskig. Om det är läskigt kan man bara titta bort, tjoar Johannes.

Veronica Isaksson fyller på kaffet. Trots det pojkarna varit med om har hon hittills inte märkt några djupare ärr hos dem. Hela familjen har fått professionell hjälp att hantera de traumatiska upplevelserna. Men hennes förre man lever vidare i sekten.

Sex år efter hemkomsten har familjen funnit sig mer än väl tillrätta. Både Magnus och Veronica Isaksson har fasta jobb och Johannes och Sebastian trivs bra i den lilla byskolan i Lur.

– Det blev ju en solskenshistoria till slut. Oftast går det inte så bra för folk som hamnar i destruktiva sekter. Jag får fortfarande aha-upplevelser av att ta något ur kylskåpet att äta och gå och lägga mig när jag vill, säger hon, och klappar om den grå bondkatten Månselina som smeker sig kring hennes fötter.

Fotnot: Janne och Martha heter egentligen något annat.