”Skuldkänslor kan vara bra”

Mild barnaga ökar – många läsare erkänner att de varit för hårda

Över hälften av aftonbladet.se:s läsare uppger att de någon gång tagit för hårt i sitt barn.

Samtidigt vittnar föräldrar på forumet om hur skrikande barn kan framkalla skrämmande tankar.

– Ibland måste man ta hårt i sitt barn – men man får aldrig någonsin ta hårt i en bebis, säger fembarnsmamman och föräldraboksförfattaren Katerina Janouch.

Bland läsarna är det mer än hälften som svarar "ja" på frågan "Har du någon gång tagit för hårt i ditt barn". Men det är stor skillnad på att ta tag i en tvååring som slåss eller bits och att ta hårt i en skrikande bebis, klargör Katerina Janouch.

– Bebisar ska man vara jätteförsiktig med. Med lite större barn kan man vara tvungen att också fysiskt visa att ett visst beteende inte är okej. Ett typexempel är väl att lyfta ut ett barn som får tokspel i en affär, säger hon.

– Man ska vara fast, men inte hård.

”Skuldkänslor en varningssignal”

Men även ett spädbarn kan orsaka fruktansvärda tankar hos föräldrarna – följda av skuldkänslor. Det visar många av de inlägg som finns i forumet.

”Det fanns gånger när jag stod med henne på skötbordet och bara stirrade apatiskt på henne,min enda tanke var hur jag skulle få slut på skrikandet och tro mig ,massor av primitiva lösningar kom för mig.Nu hade jag gudskelov spärren att kontakta mormor farmor eller någon annan och tala om hur det var ställt men jag kände mig urusel som ens kunde tänka sådana tankar. Nu i efterhand har jag förstått att det är många som tänker som jag men vågar inte erkänna det...”, skriver signaturen leolase.

Och att känna skuldkänslor är bra. Enligt Katerina Janouch fungerar de som varningssignaler för föräldern.

– En viss dos skuldkänslor behöver inte vara en negativt, det är nyttigt och danar en att ifrågasätta sitt handlande, säger hon.

”Är de rädda för mig?”

En ensamstående pappa med två barn, 3 och 5 år skriver i forumet:

”Vi älskar [...] varandra mycket - men ibland "när saker inte går som man tänkt" eller att någon för femtioelfte gången gör något som den inte ska göra så slår det slint - jag blir arg så jag "skriker" - och jag kan kanske se farlig ut - de blir givetvis rädda och börjar gråta. Jag blir snabbt varse mitt beteende och lugnar ner mig. Sedan när barnen är hos mamma kan jag nästan få ångest över mitt beteende - jag kan ligga och gråta länge på kvällarna och fundera på hur jag kan vara en sådan pappa mot mina barn - de jag älskar mest över allt annat. Älskar de mig?? Eller är de rädda för mig??”

– Har man gått över gränsen ska man be sitt barn om ursäkt. Krama det direkt och erkänn att du gjort fel, säger Katerina Janouch.

Mild barnaga ökar

De allra flesta vuxna vet exakt var gränsen mellan att vara fast och för hård går och det är inget man som förälder kan gömma sig bakom enligt Janouch. Men om man själv vuxit upp med fysisk bestraffning gäller det att vara uppmärksam. Då kan det vara lättare att själv ta till våld.

Antalet fall av mild barnaga, där föräldrar hugger tag i och skakar sina barn, har ökat under 2000-talet. Enligt vissa på grund av att det genom program som "Supernannyn" blivit lite trendigt att vara hård i gränsdragningarna.

– Man kan ju inte vara lam och aldrig höja rösten, barnen behöver gränser. Men det har blivit lite överdrivet åt andra hållet. Man kan inte vara löjligt principfast utan välja sina strider. Det är bra för barnet att vinna mot föräldrarna ibland också, att alltid få nej förstör barnets självförtroende, säger Katerina Janouch.

Fler inlägg från forumet

”Känner man att sinnet rinner på och man börjar bli förbannad måste man vara vuxen nog att kunna lägga barnet ifrån sig och gå därifrån och hämta andan. Det gjorde jag. I två minuter kunde jag gå i från, och sen fortsatte jag tröstandet. Detsamma gäller trotsbarn. [...] Märker man att man inte klarar det så ringer man sitt syskon, sin förälder, sin vän eller bvc. Men man slår inte. Aldrig nånsin.” Av Miramare

”Jag har aldrig gjort mitt barn illa men första året var jag ibland rädd för att jag skulle tappa kontrollen. Jag vet att många föräldrar känner likadant. Jag pratar om kolikbarn med starka röstresurser som ofta är otröstliga. De som inte haft ett sådant barn kommer aldrig att förstå.” Av skärpning

”Nu är det ett tag sen, men jag minns ju hur det var. Vågade ibland inte gå ut på balkongen av rädsla för att jag helt desperat och borta av trötthet skulle slänga ut honom. Mitt bästa tips är helt enkelt, men kanske inte så enkelt pga stolthet, BE OM HJÄLP !” Av kosmoskvinnan

”När det blev som värst så gick jag ut. Jag menar utomhus där jag inte hörde. Tog en kopp kaffe. var själv, grät mycket. Fick absurda tankar om att han avskydde oss. Ibland pluggade jag in hörlurar till tv:n, höjde ljudet och stängde ut det här. Sedan kom kraften tillbaka och jag orkade med det igen. [...] Håll ut, det blir bättre.” Av Jensan-77