”Min man dog och Pers fru lämnade honom”

– då slog kärleken till för Marina och Per

Marina Börjessons stora kärlek dog i en fjällavin.

Och för Per Lundmark vändes livet upp och ned när mamman till hans två döttrar mötte en annan, en kvinna.

Men så möttes Per och Marina som grannar. Då tog livet ännu en oväntad vändning.

Det råder full aktivitet i den stora tegelvillan, strax utanför Skellefteå. Just denna vecka bor fyra barn i huset. Felicia, 15, och Agnes, 13, är Pers döttrar. Denise, 19, och Kevin, 13, är Marina mamma till. Hennes äldsta dotter Lisette, 21, är just nu i Australien.

–?Jag och Per hade varit tillsammans ett halvår. Jag letade egentligen efter ett hus till mig och barnen. Så hittade vi det här huset och tänkte ’det får bära eller brista’. Här kunde både mina och Pers barn få eget rum, säger Marina med en blick på Per som nickar instämmande.

Viktigt att fånga dagen

Både för Per och Marina är det viktigt att inte vänta för länge med saker, utan fånga dagen och ”ta tillvara tankar, idéer och känslor”, som Per uttrycker det.

De två kände bara varandra ytligt som grannar när Marinas tillvaro förändrades drastiskt för drygt sju år sedan.

Det hade varit en riktigt kall januari. Marina och hennes två tjejkompisar valde att stanna hemma när pojkvännerna ville till gängets favoritställe Tjernberg i Arjeplogsfjällen och åka skoter. Mats tog adjö av Marina och barnen på torsdagskvällen. Tidigt på fredagsmorgonen åkte han.

–?Jag sa bara ”kör försiktigt och ha så kul”. Eftersom jag själv ofta var borta i jobbet unnade jag honom verkligen att få åka. Mats var en trygg och lugn person och dessutom fjällvan. Jag var aldrig orolig när han var i fjällen, berättar Marina.

”En lång mardröm”

I Tjernberg sammanstrålade Mats och hans kompisar med ett gäng norrmän som de brukade träffa där. Väl framme hade han lovat ringa hem.

–?Han brukade alltid ringa, men inte den här gången. Först på fredagskväll fick jag tag i honom och kunde andas ut. Det visade sig att han haft så bråttom ut i det vackra vädret, så att han glömt mobiltelefonen i husvagnen.

Dagen efter, lördag den 20 januari 2001, är en dag Marina aldrig glömmer. Hon och barnen åkte tidigt på morgonen och hälsade på en halvsyster till Marinas döttrar. Marina ringde Mats därifrån. Hon fick inget svar. Det hann börja skymma, då ringde telefonen hemma.

Det var Mats mamma. Hon var på väg tillsammans med polisen, som hade en sak att berätta. Marina minns hur hon sjönk ihop:

–?Jag ville svimma och spy samtidigt. Alla känslor och tankar hann passera. Barnen blev oroliga och undrade vad som hänt.

Mats hade råkat ut för en lavin-olycka och låg på Umeå universitetssjukhus. Det var allt de visste. Marina ringde sjukhuset som vägrade att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Först efter att ha beskrivit inskriptionen i Mats förlovningsring fick hon veta:

–?Mats var illa däran, vi fick rådet att komma till Umeå genast.

Utan förvarning

Den 13 mil långa färden till sjukhuset kallar Marina en ”lång mardröm”. Efter en kilometers resa strejkade minibussen i snögloppet. Marina, Kevin som då var fem år, Mats syskon och deras respektive, fick byta till två vanliga bilar.

–?Min enda tanke var ”de ringer om han dör”, berättar Marina som krampaktigt höll i mobilen.

På sjukhuset dröjde det bara en stund. Sedan fick de besked: Mats liv kunde inte räddas. Han dog i sviterna av den syrebrist han hade utsatts för i lavinen.

Det visade sig senare att Mats aldrig haft en chans. Lavinen hade kommit helt utan förvarning i strålande sol. Att just han drabbades berodde på att han tagit av sig hjälmen och var i full färd med att filma när lavinen på några sekunder var över dem. Två norrmän i sällskapet drogs med, men det var bara Mats som hamnade under snömassorna.

–?Bara baksidan av skotern syntes. Det hann gå nästan en halvtimme innan kompisarna, för hand, lyckades gräva fram honom. En av norrmännen arbetade sedan med hjärt- och lungräddning i en och en halvtimme, tills ambulanshelikoptern kom. Det förlängde livet, men kunde inte rädda Mats, berättar Marina.

–?Just då kunde jag bara tänka ”tänk om han klarar det”. Inte på att han kanske blivit ett vårdpaket om han överlevt.

När de tog farväl på sjukhuset kändes allt overkligt.

–?Kevin fick krama om pappa en sista gång, han låg i ett rum med tända ljus. Det såg nästan ut som om han sov. Allt som syntes var ett blått öga. Även när jag fick hämta en grön påse med alla Mats tillhörigheter kändes allt som en konstig dröm. Jag trodde att jag skulle vakna upp, bara jag nöp mig i armen.

Tomhet och oro

Tomheten och chocken veckorna efteråt gjorde att Marina knappt kunde sova eller äta. I medvetandet gnagde också en oro för barnen.

Kevin kunde till att börja med inte gråta när Mats dött.

–?Mats och Kevin var nästan oskiljaktiga. Eftersom jag nyss startat eget som frisör var det han som var pappaledig när Kevin föddes.

Även Lisette och Denise, Marinas döttrar från ett tidigare äktenskap, stod Mats nära.

–?Som tur var fick vi mycket stöd. Mina kompisar avlöste varandra och var hos oss dygnet runt. Grannarna kom med mat och min mamma skötte mycket. Jag gick ned tio kilo på två veckor. Det var bara överlevnad som gällde, berättar Marina.

Via kyrkan gick hon med i en samtalsgrupp. I mötet med andra kvinnor som förlorat sina män öppnade hon sig så småningom.

–?Vi pratade och grinade tillsammans. Även om våra män hade dött av helt olika orsaker hade vi samma upplevelse.

Marina började ganska snabbt arbeta igen, att gå hemma gjorde att allt bara kändes värre. Att vara öppen med vad som hänt var ett sätt att bearbeta sorgen.

–?Jobbet fungerade lite som terapi. Många kunder ville veta vad som hänt, men vågade inte fråga. Jag berättade och ibland fick jag också höra vad de gått igenom. Flera gånger hände det att jag grät tillsammans med kunden.

Lärde känna Per

Under våren lärde hon allt mer känna Per, den mörkhårige, hjälpsamme grannen. Liksom flera andra grannar ryckte han in, fixade datorn och satte upp hatthyllan.

–?Han var öppen med att han själv haft det jobbigt och var oerhört lätt att prata med. Vi kunde stötta varandra, säger Marina med ett uppskattande ögonkast på Per.

Drygt två år tidigare hade Per gått igenom en omvälvande skilsmässa. När döttrarna bara var tre och fem år gamla blev deras mamma och Pers fru kär i en arbetskamrat – en kvinna.

–?Hon jobbade över en del och när jag träffade en av hennes innebandykompisar fick jag veta att hon inte varit på träningen. Jag ställde henne mot väggen och fick veta, berättar Per.

Det var våren 1998. De två försökte lappa ihop äktenskapet, men framåt sensommaren insåg de att det inte gick.

Per kände sig inte bara sviken. Han fick också tampas med rädslor och fördomar. Både egna och andras – förmodade och verkliga.

–?Värst var chocken. Till att börja med höll jag tyst om vad som hänt, för att skydda min före detta fru och familjen mot omgivningens reaktion. När jag äntligen sa som det var fick jag jättebra stöd. Min vän Peter sa bara ”du kan i alla fall inte konkurrera med en kvinna”.

Inte redo

Tiden efter skilsmässan beskriver Per som tung.

–?Jag hade mycket mörka tankar. Det var överlevnad som gällde – att få vardagen att fungera. När jag hade tjejerna, gav jag dem mat, skjutsade dem och jobbade, minns Per.

Just rutinerna och att prata av sig med kompisarna var viktigt. Per flyttade till en ny lägenhet och lärde känna flera grannar, däribland Marina. Fast bara på ett ytligt plan.

Eftar att Mats dött gick Per och några andra grannar över med blommor. Sakta men säkert växte kontakten mellan Per och Marina.

–?Men jag var inte alls inställd på ett nytt förhållande. Jag kände mig bränd och hade precis börjat landa och trivas med livet, säger Per.

–?Och jag var fortfarande i chock. Det var Per som senare tog upp att ”det nog fanns något mellan oss”. Men ingen av oss var redo. För mig kändes blotta tanken som otrohet mot Mats, inflikar Marina.

De båda kom överens om att ta en dag i taget och fortsätta träffas som vänner.

–?Till och med barnen insåg att det var allvar före oss, säger Marina och skrattar.

Barnen stortrivdes tillsammans. Pers dotter Agnes och Kevin blev ihop och ”gifte sig” symboliskt med varandra.

Leva i nuet

På sensommaren insåg Per och Marina till slut att det var de två. I augusti kom också den förlösning Marina väntat på. När Kevin hamnade på sjukhus med hög feber, grät han äntligen efter pappa.

Att Kevin och Marina i dag har en väldigt tät kontakt är tydligt. Snabbt kryper han upp i Marinas knä medan vi pratar. Flera av barnens kompisar hinner också komma och gå. Det märks att det är högt i tak.

Mats bror Micke och hans son Emil, 12, umgås tätt med familjen. Per och Micke har blivit nära vänner. På gångavstånd bor också Pers före detta, numera gift med den kvinna hon mötte.

–?Att vi kunnat vara öppna med varandra och prata mycket är grunden till att vi kunde börja om tillsammans, menar både Per och Marina.

Just innan Mats dog hade Mats och Marina planerat att gifta sig. De skulle vigas på Arlanda och resa till Thailand.

–?Det blev inte som vi tänkt. I stället blev det jag och Per som åkte dit – tre år senare. I dag är jag mer medveten om att det inte går att lita på att ens nära alltid ska finnas kvar. Det gäller att leva i nuet och inte vara ovänner för småsaker, säger Marina.

Patrick Degerman

Ann Johansson