”Jag letade efter någon att bråka med”
Åsa Erlandson tror att syskon behöver bråka
Som jag kämpade. Som jag försökte. Bråka med mitt syskon, alltså. Men
det gick inte, hon var för snäll, och jag minns fortfarande det som ett av mitt livs första och största besvikelser när bristen på bråk gjorde att jag till slut tänkte ut en infernalisk plan och satte den i verket och inget hände. Enda reaktionen var ett ”Oj, Åsa! Jag ska hjälpa dig att städa upp”.
Vad jag hade gjort? Jo, gått in i syrrans rum och förstört teckningar och hällt ut vatten på golvet och härjat som en annan riktig liten skitunge. Men jag fick mitt straff, om än på ett annat sätt. För istället för en hett efterlängtad jakt genom hela radhuset, helst ut på gården och över stora vägen också, satt vi nu där med varsin trasa i handen och - städade. Århundradets antiklimax. Femåringens totala besvikelse. Den bränner än.
Ja, jag tror syskon behöver bråka. Man mår bra av en trygg miljö där man som barn kan testa gränser och stöta och blöta mot varandra utan att något farligt händer på riktigt (om man inte goes Demonregissör och försöker ha ihjäl sitt syskon, som Ingemar Bergman). Resten av livet kommer man hamna i mer eller mindre stora konflikter med vänner, pojk- eller flickvänner, lärare, kolleger och chefer och då behöver man ha lärt sig livets största gåta: Bråka, glömma och förlåta.