”Trots missfall är jag bebisvärldens Alexander Lukas”
Jag minns en dag i mormors hus som nu är vår alldeles för stora sommarstuga. Gravid och rädd var jag. Varje sekund dygnet runt beredd på att bebisen skulle ramla ut och så skulle allt börja om igen. Jag höll på att plocka ur diskmaskinen när mobilen ringde.
Mannen som ringde hade ett svar som var en siffra som skulle visa hur stor eller liten sannolikheten var att vi skulle få ett barn med Downs syndrom.
Han sa en siffra, jag minns inte vilken. Tydligen var den bra. Och han ville att jag skulle bekräfta honom.
”Det var väl bra? Det var väl skönt!” försökte han utan framgång.
Mitt barn kommer dö, tänkte jag. Och då spelar det ingen roll hur många kromosomer det har. Dessutom föredrar jag ett barn med puls och kromosomavvikelse framför inget barn alls.
Så jag kunde inte ge honom den positiva respons han sökte och vi sa hej då.
Och så gick många veckor och jag fick ett barn som levde och hade så många kromosomer som är rekommenderat.
Och jag kunde inte förstå hur jag kunde ha rätt till så mycket lycka. Kan det vara rätt att jag ska få ett levande barn som är friskt och som kommer få gå i skolan och kanske ta sig en fru och kanske hälsa på mig i huset där jag plockade disk en livrädd dag i juli.
Allt det jag hade bakom mig med död bebis i vecka nitton, missfall på ett utedass i Hanöbukten, hemliga graviditeter, nya missfall, nattbinda dygnet runt så att inte alla ser när nästa missfall kommer. Allt detta var plötsligt som bortblåst och jag var en Alexander Lukas i bebisbranschen. En lyckans ost.
Det är på något sätt symptomatiskt att ju fler flyglar som ramlar ner i huvudet på dig när du vågar dig ut på livets trottoar, desto mer benägen är du att skatta dig lyckosam.
Detta säger jag inte för att verka stoisk och värdig. Detta säger jag inte därför att Johanna och Tomas är hjältar. Alla drar och sliter och vi bär de smällar vi får.
Men att kalla ett tredje barn som råkar vara friskt för ”flyt i livet” när så många får tre eller fler friska barn, som aldrig får veta hur man söker resurs till sitt barn, som inte vet att barnet blir sjukare och sjukare och inte kommer få det liv som andra får, som inte överlever sina föräldrar.
Jag tycker att det var på tiden att ni fick ett barn är så friskt som man faktiskt kan förvänta sig när man är en trottoarvandrare i livet.
Historier som slutar med friska bebisar kan helt enkelt inte smaka bittert.