"Hon är helt sönderskuren"

Kattis Ahlström om mötet med Christine, 21, i Kongo

Ikväll leder Kattis Ahlström barngalan i TV4.

Hennes möte med offren för övergreppen i Kongo berörde henne djupt.

För Aftonbladet Söndags reporter berättar hon om ett av de svåraste jobb hon någonsin gjort.

Ibland vill man inte tro sina öron. Det som berättas borde ju vara otänkbart och därmed också omöjligt att genomföra i praktiken.

Som det här:

– Jag umgicks med en kille vars mamma hade stoppat ner honom i en säck och tänt eld på honom.

Vad är det Kattis Ahlström sitter och säger?

Jag blir så förvirrad att jag inte ens kommer mig för att ställa den självklara följdfrågan: Varför gjorde hans mamma så?

Men det är bara början.

Småflickor blir sexslavar

Kattis har varit på reportageresa i södra Kivuprovinsen i Kongo och hon har värre saker att berätta om än mödrar som tänder eld på sina barn.

Reportaget visas på torsdag i TV4 i ”Humorgalan för varenda unge” som samlar in pengar till Unicef.

Det är en historia om fruktansvärda sexuella övergrepp.

– Männen plockar med sig flickorna, samlar i princip in dem med lasso i byarna och tar dem med sig ut i djungeln där de hålls som sexslavar och utsätts för de mest fasansfulla saker. Männen skjuter med pistol upp i underliven på dem. Eller skär i deras kön med machetes. Allt för att förstöra och trasa sönder deras kvinnlighet...

Även barn blir utsatta

En kvinnlighet som många ännu inte hunnit tillgodogöra sig. För även barn, ja, inte minst barnen, i mellanstadieålder, lågstadieålder eller ännu yngre utsätts för övergreppen. Och det pågår hela i tiden. Ni fattar skillnaden? Det här är inte den fruktansvärda gäst som hälsar på nån gång per sekel likt en Estoniakatastrof, en tsunami, en statsministermördare – dessa bestialiska våldtäkter är punktliga som nyhetssändningarna på tv eller morgontidningen i brevlådan. Men det skrivs nästan ingenting om det.

Det skrivs desto mer om vilka de bästa lådvinerna är, vilken platt-tv som är prisfyndet och om tusen och ett sätt att gå ner i vikt.

I-landsproblem.

– Jag tror till och med att många tänker: Kongo, finns det? U-landsjournalistik är över huvud taget en marginell företeelse, säger Kattis.

Tvingas våldta sina systrar

Enligt en rapport från ”FN:s råd för mänskliga rättigheter”, publicerad den 30 juli 2007, genomsyras Kongo av ett extremt sexuellt våld. De lokala myndigheterna gör litet eller inget för att ställa de ansvariga inför rätta. I rapporten beskrivs hur gruppvåldtäkter är vanliga och att de ofta sker inför offrens familj och vänner.

I ett flertal fall har manliga släktingar under pistolhot tvingats våldta sina egna döttrar, systrar, mödrar...

– Jag intervjuade den här tjejen som hade varit tillfångatagen, för att göra mig en bild av hur det är i lägren. Det enda hon kunde beskriva var kaos. Alltså, de här killarna kan plötsligt skjuta varandra eller börja slåss med machetes. De är helt nerknarkade. Ren galenskap. Får de för sig att ogilla nån, du vet: ”Hon är ful! Henne ska vi straffa!”, kan flickorna till exempel tvingas äta sin egen avföring.

Det är ett våld bortom alla normala gränser.

– När tappar man alla känslor för en annan människa, när blir man så fullkomligt förstörd att man kan bete sig så här...? Man måste försöka förstå. Annars blir det bara vi och dom och dom är fan sjuka i huvudet. Många av de här männen har själva blivit utsatta för övergrepp. Många är uppfödda i barnsoldatmiljö och hjärntvättade. De drivs av hat och hämnd. Hur är det att vara en liten pojke och växa upp i en miljö där du lär dig döda andra männniskor, att det är rätt. Det är nåt vi inte ens kan föreställa oss, säger Kattis.

Kvinnor får räkna med våld

Kvinnors status är redan under normala omständigheter låg i Kongo. Det försvårar deras situation i det ständigt pågående vansinnet.

– Jag kunde fråga: ”Hur tänker du själv om det du blivit utsatt för?”. Och svaret var: ”Ja, men jag är ju kvinna trots allt”. Att det får man räkna med.

Kvinnosynen kommer också till uttryck i att våldtäktsoffren inte är välkomna hem till sina män och byar igen.

– De anses nersmutsade och många blir ju gravida och bär på fiendens barn, plus att de får hiv och aids, säger Kattis.

Blodigast sedan andra världskriget

Kriget i Kongo-Kinshasa betecknas som den blodigaste konflikten i världen sen andra världskriget.

Det började 1998 och tog officiellt slut 2003. Men stridigheterna mellan olika rebellgrupper och militären har fortsatt, liksom plundringar och överfall. Det i kombination med undernäring, sjukdomar och en sammanfallande hälsovård – gör att 45 000 människor dör varje månad i krigets efterverkningar.

Kattis har i tio års tid varit ambassadör för ”United Nations population fund” (UNFPA) – FN:s organ för befolkningsfrågor – och besökt problemområden i Afrika tidigare. Men Kongo intar en särställning.

– Jag blir berörd men brukar stänga av när jag sitter och pratar med människor som varit med om traumatiska händelser. Jag skulle aldrig börja gråta under en intervju, det gör man bara inte, det är en yrkesgrej, men här gick jag undan efteråt och gjorde det.

Vill inte vara kändis

Kattis vill verkligen vara i tv – men hon vill inte vara en offentlig person.

En svårslagen paradox.

– Fick jag riktigt som jag ville skulle jag göra tv med en påse på huvudet.

En rolig idé, men sent påkommen. Efter alla år i rutan kan hon sätta på sig hur många påsar på huvudet som helst, det skulle inte hjälpa, bara folk hör rösten vet de vem som talar.

Och i ett avseende är hon glad i kändisskapet. När det används till att samla folk kring en god sak. Som nu.

Hon har genom åren lett ”FN-galan”, ”Världens barn-galan”, ”Amnesty-galan”, ”Tsunami-galan”...

I dessa sammanhang kan kändisar rädda liv.

"Carola drar in pengar"

– Själv blir jag inte mera berörd bara för att en kändis står och bölar i rutan. Men jag har ju gjort så jäkla många galor och vet hur det fungerar. Jag menar, bara Carola visade sig i bild så rasade pengarna in och samma sak med Mat-Tina, fjong, så ringde folk. Allt det här mäts ju. Det är intressant. Jag antar att det också finns en Kattis-effekt.

Hennes förhoppning när hon gör galor är att den medkänsla som väcks under programmet ska stanna kvar, ungefär som den kongolesiske doktorn på Panzi-sjukhuset i Bukavu stannar kvar i sitt hemland.

– Utöver pengarna har jag alltid velat omvända folk när jag jobbat med såna här saker, att få dem att förstå att vi alla har ett ansvar, att det är självklart. Jag menar, jag kan bli så provocerad när föräldrar till småbarn säger: ”Jag kan inte se på nyheterna längre. Jag kan inte se barn lida”. Jättemånga säger ju så. Men vad är det för nåt? Det är verkligen inte okej. Vi har ett ansvar att se vad som händer i världen, att se de här flickorna i Kongo och deras behov, att rädda liv.