"Det var tuffa polisförhör"

Eva-Karis ungdomskärlek blev mördad utanför deras port

Med en 35 centimeter lång kniv stack någon ihjäl Pieter precis då han satte hemnyckeln i låset.

Svårt chockad fick Eva-Kari mer att hantera än bara den djupa sorgen.

Hon blev nämligen omedelbart misstänkt för mordet på sin egen sambo.

Göteborg, en höstruskig natt i oktober 1984. Eva-Kari Ristarp Sten var ensam hemma i lägenheten. Hennes sambo jobbade fortfarande nere på sin restaurang. Hon hade sett en video­film och var på väg att gå och lägga sig då polisen knackade på dörren.

–?När polisen kommer och ringer på dörren så där, då förstår man direkt att något allvarligt har hänt, säger Eva-Kari.

Hon frågade polisen var hennes sambo Pieter var, om hon kunde få träffa honom?

–?”Nej det får du inte” svarade de bara, säger hon.

Hon berättar utan omsvep historien om hur hennes liv tog en alldeles ny vändning den där natten. Eva-Kari har aldrig gjort någon hemlighet av att hennes första kärlek blev mördad. Hon är en öppen person, energisk och utåtriktad. Hon sitter i matsalen på sin egen krog i skånska Billeberga, dricker kaffe, gestikulerar, pratar fort. Krogen, Farbror Elofs skafferi, är mycket speciell. Matsalarna i den gamla Skånegården är belamrade med saker, gamla och nya ting, leksaker, tavlor, olikmönstrade tyger och gamla fotografier. Det är Eva-Karis saker som hon hittat på loppmarknader och i antikaffärer jorden runt. Det som för en nyanländ gäst ser ut som ett färgglatt och välkomnande kaos har Eva-Kari full koll på. Hon vet exakt var varje sak står.

–?Sakerna är ett slags trygghet för mig, jag har alltid haft min egen stil, gillat sånt som sticker ut, säger hon.

Försökte råna honom

En halvtimme innan polisen knackade på den där natten hade två killar försökt råna hennes sambo Pieter där han satt, alldeles orörlig utanför porten till hyreshuset där de bodde. Men när de upptäckte att han var död stoppade de en taxichaufför och bad honom ringa en ambulans i stället.

–?De två killarna har polisen aldrig fått tag på, det är bara taxichauffören som berättat om dem i för-hören, säger Eva-Kari.

Det har gått 24 år sedan Pieter blev mördad. Eva-Kari var 29, studerade till psykolog i Göteborg och jobbade extra på Pieters krog Räkan. Trots att de var unga hade de varit ett par i drygt 14 år redan. Eva-Kari ler då hon berättar historien om hur de möttes.

Hon var bara 14 år då hon reste med en kompis och hennes familj på semester till Gran Canaria. Eva-Kari stötte ihop med den ett år äldre Pieter från Ulricehamn på en strand.

–?Han var det sötaste jag någonsin sett, säger Eva-Kari.

De två tonåringarna hade en semesterflirt, pussades lite, men bytte aldrig nummer. Eva-Kari reste hem till Eksjö och trodde nog aldrig att hon skulle få se

Pieter igen. Men ett halvår senare berättade skolans elevrådsordförande att han blivit uppringd av en kille som var på jakt efter en av skolans elever, Sten skulle hon visst heta i efternamn. Han fick Eva-Karis hemnummer.

–?Pieter ringde hem till mig några dagar senare. Han ville komma till Eksjö och hälsa på.

Det fick han, men han sov på Eksjö stadshotell eftersom hans föräldrar inte tyckte att det var lämpligt att han sov hemma hos Eva- Kari.

–?Vi blev ett par då, på distans. Hängde ihop genom hela gymnasie­tiden, säger Eva-Kari.

Pieter var driftig. Att söka rätt på Eva-Kari fastän han knappt visste var hon bodde, var typiskt honom. Ingenting var omöjligt. När Eva-

Kari sökte in på Göteborgs universitet efter gymnasiet valde Pieter ­i stället att börja jobba som bartender på Stena Line, han ville absolut inte plugga. De flyttade ihop

i Göteborg. Så småningom startade Pieter en egen krog, Pom-pom Rouge, som var Göteborgs första franska restaurang. Den gick bra, Pieter var en duktig affärsman och krögare. Han var snabbtänkt och rak, drog sig inte för att säga sin mening. Somliga i hans närhet tyckte nog att Pieter var fräck, på gränsen till otrevlig ibland, då det handlade om affärer.

Tog på sig hans kläder

Den 7 oktober 1986 stack någon en kniv i ryggen på Pieter precis då han var på väg in genom porten. Knivbladet gick rakt in i hjärtat. Pieter dog direkt och sjönk ihop i en sittande ställning på trappen, hans nyckel satt kvar i låset. Uppe i deras gemensamma lägenhet satt Eva-Kari och väntade på att han skulle komma hem.

–?Jag tänker ibland på att jag satt så nära, bara några meter ifrån, då han dog, säger hon.

Hon minns att hon tog på sig Pieters kläder då polisen till slut talade om för henne att han var död. Hon ville komma honom nära på något vis. Dagen efter åkte hon till polisstationen för förhör, svarade på mängder av frågor, minns knappt vilka.

–?Det var tuffa förhör, statistiskt sett är det ju ofta en närstående som utför mord som detta, säger Eva-Kari.

Några dagar efter mordet avfördes Eva-Kari som misstänkt från polisutredningen. Någon gärningsman har aldrig gripits.

–?Jag tror polisen förhört nästan 700 personer under utredningens gång, säger Eva-Kari.

Hon har själv ingen egen teori om vem som mördade hennes sambo, men hon tror att mordet hade att göra med hans affärer.

–?Jag tror knivhugget var menat som ett hot, det var nog inte tänkt att han skulle dö av det, säger hon.

Eva-Kari beskriver den första tiden utan Pieter som om hon var drogad, inte helt vaken. Det låg en overklighetskänsla över allting och hon hade svårt att hitta stöd i sin omgivning.

–?Jag ville prata, men ingen ville prata med mig om det som hänt, säger hon.

Jobbade sig igenom sorgen

Eva-Kari ärvde Pieters andelar i restaurang Räkan. Med bara tio poäng kvar till psykologexamen hoppade Eva-Kari av universitetet. Hon jobbade sig igenom sorgen efter Pieter, jobbade och reste. Vännerna som hon och Pieter umgåtts med försvann ur hennes liv, de flesta var par och Eva-Kari kände sig mest som femte hjulet i deras sällskap. En väninna från skoltiden dök upp och blev istället Eva-Karis förtrogna under sorgearbetet. De är bästa vänner än i dag och gjorde många resor tillsammans åren efter mordet.

–?Jag hade ett hästjobb med mitt sorgearbete, men jag gick efter psykologiboken som jag lärt mig under utbildningen, visste vad som väntade, säger hon.

–? Det är sant som de säger, att sörja en anhörig tar minst fem år.

Att arbeta har alltid varit ett sätt att leva för Eva-Kari. Hon talar gärna om allt hon upplevt i krogsvängen, både privat och yrkesmässigt, under alla år. Det är tydligt att hon inte är en kvinna som sätter sig ned och gråter då livet känns tufft. I stället jobbar hon, förbereder en matsal för ett nytt gäng gäster, putsar bestick eller öppnar en ny krog.

Åren efter Pieters död hann Eva-Kari med att öppna en till restaurang i Stockholm. Lägenheten i Göteborg lämnade hon ganska snart efter mordet.

–?Jag orkade inte gå kvar där bland alla våra minnen.

Hon flyttade till huvudstaden och slet hårt med sin nyöppnade restaurang. Nästan exakt fem år efter mordet träffade hon Jonas som då arbetade som bartender på en Stockholmskrog.

Blev grisbönder

En Bloody Mary och en middag på ostron fick Eva-Kari på fall.

–?Innan dess hade jag inte ens tänkt på att träffa någon på riktigt, men med Jonas var det något speciellt, säger hon.

Inom loppet av några veckor hade Eva-Kari friat och Jonas svarat ja. De gifte sig, fick sonen Vilmer, i dag 16, och lämnade Stockholm. Till en början försörjde de sig i tre år som grisbönder i Flyinge men bestämde sig sedan för att återvända till restaurangbranschen. Denna gång tillsammans.

–?Vår traktor blev kontantinsats när vi köpte Elofs, säger Eva-Kari.

Då var det en lada med en loppmarknad i. Nu är det en förstklassig restaurang som med sin charmiga inredning och vällagade mat lockar gäster från hela landet.

–?Självklart påverkar min bakgrund mig i dag, hur jag är och vad jag gör, säger Eva-Kari.

Känslan, eller vetskapen som hon kallar det, om att livet kan ta slut när man minst anar det, finns alltid där. Men som något positivt.

–?Den har blivit mer som ett förhållningssätt till livet, säger hon.

Att aldrig skiljas från sin familj som ovänner är viktigt för Eva- Kari, men hon oroar sig inte för att otäcka saker ska hända dem hon älskar. Den rädslan gjorde hon sig av med under de första åren efter mordet på Pieter.

–? Jag ser mig som en totalt orädd person i dag, säger hon.