Jag krystade ut ett krävande företag
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-12
När jag väntade mitt första barn studerade jag på heltid och jobbade extra. Jag blev nervös när jag tänkte på hur mycket dödtid jag skulle behöva stå ut med hemma, med bara en värnlös bebis. Så långtråkigt. Men jag hade en plan. Jag skrev en lapp.
På den lappen stod, bland annat;
Skriva en generationsroman.
Baka bröd och sälja till kaféer.
Måla i akvarell och ställa ut på biblioteket.
Skriva musik till ett album.
Läsa de gamla klassikerna. Allt från Proust till Lagerfeldt.
Starta en såndär surdegsklutt som barnen sedan kan ärva.
Starta tomatodlingar i fönsternischerna.
Sy en egen klädkollektion.
Skriva en diktsamling om moderskapet.
Jag vet inte vad som hände med den där listan. Kanske slutade den som ett symboliskt bål på innergården, kanske spillde jag bröstmjölk på den och slängde den i kökssoporna.
”Hur kunde jag vara så dum”, tänkte jag när jag två år senare satt i soffan och flaskmatade en tjugomånaders och ammade en nyfödd som vägrade vara ensam.
”Hur kunde ett litet barn ta så mycket tid”, tänker jag nu med tre barn varav den yngsta närmar sig två år. De springer som ett gapande koppel genom huset och mackorna får de bre själva och så nynnar jag när jag hör att de tar finmarmelad trots att det bara är en tisdag.
Inte fyllde jag väl dagarna med EN bebis som var för tidigt född och bara sov? Gjorde jag verkligen ingen... nytta? Jag är sannerligen min värsta ovän. Hur kan man tänka så när man krystat ut jordklotets mest krävande företag genom sitt eget underliv?
Jag har aldrig varit helt och hållet mammaledig. Jag har alltid pluggat eller jobbat. Och jag har aldrig varit helt säker på att det är så jag vill ha det, men har man svårt att slappna av innan barn så blir det ännu svårare när man blir fler.
Kanske kan man likna det vid grottmammorna för hundratusen år sedan. Nu får elden VERKLIGEN inte slockna. Och så kan man inte helt slappna av eftersom sabeltandade tigrar står bakom klippväggen och väntar på rätt tillfälle att slå käftarna kring det du älskar mest. Att gå och lägga sig på sin nyslaktade björnpäls är inte aktuellt.
Dödtiden som eventuellt uppstår när man är med bebis förvaltar man så som man önskar. En del vill ligga i sängen bredvid arvingen och läsa inredningsmagasin, andra klättrar på väggarna och startar en firma.
Så länge du älskar din knodd så gör du vad du vill med din vuxentid.
Men glöm inte att vårda din grotta.