”En bild som är åt helvete, men likväl den vi har vuxit upp med”
Publicerad 2011-08-01
Läs krönikan av
Daniel Pernikliski
Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag bodde fortfarande hemma och skulle iväg på någon fest när en av min mammas väninnor sa: ”då får du se upp med tjejerna, med den där röven”, samtidigt som hon sneglade ner mot min rumpa och skrattade.
Det var ingenting som gjorde mig upprörd, men det var ändå en märklig och lite obekväm upplevelse att bli studerad och få kommentarer om min kropp av en vän till mamma, tyckte jag. Men absolut ingen stor grej. Om det däremot skulle ha hänt min syster – att en vän till pappa skulle ha sagt någonting om hennes rumpa, så är jag säker på att jag redan i unga år skulle ha tyckt att det var riktigt osmakligt. Inte alls en händelse att rycka på axlarna åt. Förmodligen hade min syster också reagerat mycket starkare än vad jag gjorde.
Det där är ju onekligen ganska intressant. Och om man pratar om grova övertramp, rena sexuella trakasserier, så tycker jag fortfarande, rent känslomässigt, trots att jag vet bättre, att en situation är betydligt värre om det är en kvinna som drabbas än om det är en man. Och det är jag nog inte särskilt ensam om, därför att den traditionella bilden av en man inte rymmer några sexuella offer. En bild som är åt helvete, men likväl den vi har vuxit upp med och som sitter kvar i benmärgen även hos de som har lyckats sudda bort den från intellektet.
Snarare förväntas det som är trakasserier i det ena fallet, att betraktas som smicker och komplimanger i det andra. Vore den bilden annorlunda är jag säker på att fler män skulle våga anmäla, utan att skämmas och känna sig omanliga.