”Mammakroppen blir som ett cirkustält”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Malin Wollin: ”Jag är numera något exotisk, jag älskar nämligen min kropp”

Första tiden är du bara lite millimeterfet jämnt fördelat över hela kroppen. Du är i vecka nio och du är det fulaste du någonsin sett i en spegel med tandkrämsspott på. Sedan kommer den sexiga delen av havandeskapet, du får en kula, böljande byst och spänstig hy med ”glow”.

Och så går det utför. Kilona galopperar och du kan inte springa ifrån.
Slutligen är du en koloss och så kommer barnet ut och lämnar ett flak av hud. Som ett cirkustält när sällskapet ska åka vidare till Knäckebrödshult. Bara pyyyyys och välkommen till Valkköping.
Om vi kvinnor lade ner vår viktenergi på vettigare saker skulle vi kunna förändra världen på en eftermiddag. Jag blir så beklämd när jag tänker på hur mycket tankekraft och självhat som går åt till magar och rumpor och lår och kilon och tuttar.
Jag är numera något exotisk, jag älskar nämligen min kropp. Den är gratis. Jag har fått allt gratis. En stark och duglig kropp som bara suuuger ihop sig efter bebisarna och så är det klart.
Jag tycker om tanken på en sida med verklighetens mammakroppar men om jag tillåter mig själv att vara en smula cynisk: den används förmodligen mest av kvinnor som klickar runt och tackar gud att de åtminstone inte ser ut så där.
Och jag tänker att det kanske finns en poäng med det också.