”Mitt mellanbarn är under hårdbevakning”

Men när blev vi så ängsliga, undrar fotbollsfrun Malin Wollin

helskärm

Jag har alltid sagt att jag vill ha fyra barn. Jag tror att fyra barn är det bästa antalet och min teori lyder som följer:

Ett barn- inte så kul att inte få syskon att hata, älska och dela historia med. Jobbigt när föräldrarna dör och man måste sköta begravning av döingarna ensam.

Två barn-rollerna blir extremt utkristalliserade. En är störst, en är minst. En ska ta ansvar, vara duktig, hjälpa till. En blir bohem, slarvmaja och kommer undan med mord.

Tre barn- Även här tydliga roller, plus det klämda mellanbarnet som antingen blir knarkare, anorektiker eller ännu värre, skådespelare.

Fyra barn- Mindre tydliga roller. Två barn är äldst, två är mellanbarn, två är yngst.

Fyrabarnsteorin är inte vetenskapligt prövad men med tre barn på plats i kedjehuset är jag på god väg. (även om tre för tillfället är överväldigande lagom)

Och på tal om fyra. Fyra av tio föräldrar råder andra att stanna vid två barn eftersom det är så svårt att behandla barnen lika.

Men detta är ju en del av livet, att vi fuckar upp barnen, en åt det hållet, en åt ett annat håll. När blev vi så ängsliga? Hur gjorde man för hundra år sedan? Kristina och Karl-Oskar och gänget, undrar just hur mycket de oroade sig över huruvida de behandlade barnen lika när rovorna var slut och mjölken var sur.

Mitt mellanbarn är under hård bevakning. Hon ska inte komma i kläm. Det är lätt att se att hon inte riktigt vet vem hon är i den här familjen. Hon är inte den stora som får bära bebis, hon är inte den lilla som blir buren och matad. Hon far runt som Kleerup en löningsfredag och vevar med nävarna och sliter ut parketten. Så jag tänker att jag ska krama vett i henne. Jag kramar och kramar och lyssnar och lyssnar.

Och hur hon än blir när hon är klar så är jag glad att hon inte behöver gräva ner mitt vackra lik ensam.