”Jag hittade mina syskon i Chile”

Sofia Olausson adopterades från Chile till Kållered utanför Göteborg för 30 år sedan. 27 år senare reste hon tillbaka. Hon fann en stor släkt, en märklig historia – och sig själv.

”Jag kom till Sverige från Chile när jag var elva månader.

En liten indiantjej. Jag fick en svensk storebror som var sex år äldre. Han och mina föräldrar har tagit jätteväl hand om mig.

Jag har haft en bra och trygg barndom, men jag har ändå alltid undrat varför min mamma adopterade bort mig och känt mig lite sviken och övergiven. I tonåren, när man funderar mycket på vem man är, började jag känna mig vilsen. Min mamma frågade om jag inte ville åka till Chile och söka mina rötter, men jag slog bort det, tyckte att det verkade onödigt. Jag tror att jag var rädd. Rädd för vad jag skulle kunna få reda på, att min mamma kanske inte skulle vara den jag trodde.

Efter gymnasiet bodde jag utomlands i några år, men när jag hade flyttat tillbaka till Sverige och var i 25-årsåldern hade jag ännu en period när jag kände mig nere.

Jag levde i ett samboförhållande som inte fungerade så bra, grubblade mycket och kände mig ensam och förvirrad. Då ringde min mamma. Hon hade sett i föreningen Adoptionscentrums tidning att de skulle ordna en resa till Chile och undrade om jag inte vill åka. Det var som om en pollett trillade ner. Jag insåg att det var precis det jag behövde göra.

Jag visste egentligen ingenting om min familj i Chile, så jag anlitade en utredare via Adoptionscentrum.

Jag fick veta att min biologiska mamma var död, hon dog i cancer när jag var tio. Jag blev lite förbannad på henne. Jag hade ju sett fram emot att träffa henne och kände mig besviken och ledsen. Men så ringde utredaren och berättade att jag hade flera halvsyskon i Chile och att de ville träffa mig.

Jag och min svenska mamma åkte ner tillsammans med en grupp andra adopterade. Under mina år utomlands läste jag spanska och det är jag väldigt tacksam för. Jag var den enda adopterade på resan som kunde lite spanska.

Resan var fantastiskt organiserad. Vi behövde inte tänka på något annat än oss själva och våra känslor. Det var väldigt nervöst, så det var jättebra att vi var en grupp som kunde stötta varandra. Vi hade så mycket gemensamt. Jag fick vänner för livet bland de andra adopterade.

Min chilenska släkt är mapuche-indianer och kommer från byn Panguipulli i södra Chile. Det är ett vulkanområde med stora sjöar. Klimatet är ganska kallt, ungefär som i Sverige. Jag reste dit i bil tillsammans med min mamma och en tolk. Det kändes helt surrealistiskt och väldigt långt bort från civilisationen. Till slut kom vi fram till en liten gård. Utanför stod alla småbarnen och väntade. När vi sladdade in sprang de iväg och skrek att vi hade kommit.

Först fick jag hälsa på min äldsta halvbror, Rigoberto. Han var längre än jag och inte alls lik mig. Han såg ut som sin pappa. Men när jag såg min andra halvbror, Juan, infann sig en märklig känsla. Han såg ut precis som jag, mörk, kort och med riktiga mapuche-drag. Det kändes så overkligt.

Till sist fick jag hälsa på min syster Marta. Innan vi hade hunnit säga något började vi gråta båda två. Hennes yngsta dotter var otroligt lik mig när jag var liten, en jätte-gullig och bestämd liten tjej. Hon kallade mig Tia Sofia – moster Sofia. Det kändes oerhört bra!

Jag fick veta att min biologiska mamma lämnade sin familj när min halvbror Juan bara var tre månader. Det var fortfarande känsligt och svårt för mina syskon att prata om, men jag förstod att min mamma mådde dåligt och drack för mycket. Hon var nog en trasig själ.

I alla fall så begav hon sig till Santiago där hon träffade min pappa. De fick mig, och jag tror att de försökte behålla mig ett tag. Men så försvann min pappa. Min mamma arbetade som hembiträde och klarade inte av att ta hand om mig på egen hand. Efter det fick hon fem barn till med minst två olika män. Två av dem är bortadopterade till Argentina och en bror finns inte längre i livet. Han mördades i Santiago.

Det var förstås inte alls så jag hade föreställt mig min mamma. Jag trodde att hon var ung och fattig och att det var synd om henne. Att hon var en fin människa.

Nu försvann glorian alltmer och jag blev besviken och arg. Men i dag känns det okej. Jag har fått en underbar familj med en massa halvsyskon i Chile. Återresan är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Mina syskon och deras pappa tog verkligen emot mig med öppna armar.

Efter den första resan åkte jag tillbaka i en månad för att läsa spanska och lära känna min familj bättre. Mina syskon bor numera i Santiago med sina familjer. De ville att jag skulle bo hos dem, men jag kände att jag inte kunde det. De bor trevligt men oerhört fattigt. Husen är väldigt enkla, det finns el och vatten men ingen värme och de har utedass och dusch utomhus. Hundar springer omkring lösa och det luktar väldigt annorlunda. Det blev för jobbigt känslomässigt. Det är en helt annan värld som väcker så många känslor – så kunde jag också ha haft det.

Efter mina resor har jag fått en helt annan ro, en ny styrka och självkänsla.

Jag vet var jag kommer ifrån och varför jag ser ut som jag gör. Samtidigt är jag oerhört tacksam och ödmjuk inför hur bra jag har haft det, för min familj i Sverige och för vilka möjligheter jag har fått.

När jag kom hem från resan bröt jag upp från mitt dåliga förhållande och startade om på nytt. I dag är jag oerhört stolt över att vara både svensk och chilenare. Jag är stolt över att vara adopterad och över att kunna tillräckligt mycket spanska för att kunna kommunicera min familj. Jag mår superbra. Det finns ingenting som känns jobbigt eller konstigt. I vinter ska jag och min nuvarande sambo resa tillbaka till Santiago. Där finns två halvsyskon till som vill träffa mig.

Ibland får jag dåligt samvete över att jag inte hjälper min chilenska familj mer. Jag skulle vilja skicka pengar och böcker. Men de är väldigt noga med att påpeka att det inte är mitt ansvar. De kräver ingenting och är oerhört generösa.

Annars är jag bara fantastiskt glad över att ha fått chansen att lära känna Chile och mina syskon där. De finns hela tiden i mitt hjärta.”

Adoption – så funkar det

I dag finns cirka 49?000 svenskar som har adopterats hit från andra länder. Sverige är det land i världen med flest internationellt adopterade i förhållande till befolkningens storlek. Den första internationella adoptionen gjordes för 40 år sedan, 1969.

Om man vill adoptera ett barn måste man först godkännas som adoptivförälder i sin hemkommun. Kommunen gör då en så kallad hemutredning.

Man tittar bland annat på ålder, ekonomi, livssituation, barnerfarenhet och bostad.

När man har blivit godkänd i Sverige måste man också bli godkänd i det land som man vill adoptera ifrån. Olika länder har olika krav. Vissa kräver att föräldrarna ska vara aktivt kristna. Många vill att föräldrarna ska vara gifta och bara ett fåtal länder godkänner adoptioner till ensamstående.

Den rekommenderade maxåldern för adoptivföräldrar i Sverige är 42 år.

Källa: Adoptionscentrum

Sofias råd: Det är viktigt att vara redo

Känner du dig vilsen och ensam? Börja med att söka dig till likasinnade. I dag finns till exempel många olika adoptionsgrupper. På internet kan du hitta många olika sorters personer att ta kontakt med.

Funderar du på att söka dina rötter är det viktigt att känna efter att du verkligen är redo, att du vågar.

Du ska vara förberedd på att det kanske inte blir som du har tänkt sig. Det kan vara jättetufft känslomässigt. Det är också viktigt att ha med sig någon som kan stötta en.

Berättat för Karin Tideström