Jag älskar att vara en svennebanan

Malin Wollin

helskärm

Tonårsgraviditet, spyr av dagen efter-piller, SVENNEBANAN SVENNEBANAN SVENNEBANAN SVENNEBANAN, sjunger barnen i baksätet i sommar. 

Många provoceras av svennebanan, detta nysvenska ord som känns lika självklart som knäckebröd och kravmärkt och Lars Winnerbäcks bästa till lådvin. 

Jag omfamnar svennebanan och jag ser inte problemet. För mig är det inte årets kränkning att det är okej att säga svennebanan men inte blatte. Det är ingen fara att jag är en svennebanan när jag köper kedjehus, men att jag inte får säga att Ali är en iranbanan när han gör couscous för tredje gången den här veckan. Millimeterrättvisa fungerar lika illa i samhället som runt köksbordet när man har tre barn men bara två kanelbullar. 

För så här är det: de som inte klarar av svennebanan är de som är svennebanan allra mest och inte vill se bananen i vitögat. 

Kanske är det sommaren som gör mig spak och tillåtande, kanske är det värmen som gör att jag inte ids hetsa upp mig, men jag känner mig oerhört trygg i min svennebananlåda i den kalmaritiska förorten. Det spelar alls ingen roll om jag är svennebanan eller turkmenistanbanan eller iranbanan eller vilken annan banan som helst. Ingen banan är nämligen den andra lik. Så är det med svennar och så är det med kosovobananer. 

Vi såg ”Revolutionary road” i veckan, Joachim och jag, och det var vedervärdigt. Det var en underbar film på samma sätt som smaken av vodka och prozac gifter sig i munnen. Leonardo diCaprio och Kate Winslet var jättebra på att skrika bitterheter och såra varandra djupt med intellektuellt och välformulerat hat. 

Dessa två bittra människor, fullkomligt livrädda att bli som alla andra, att bli ... amerikanbanan. De är unga, friska och de älskar varandra, de har två välartade barn och bor i ett vackert hus bland människor som ser upp till dem. Buhu, stackars dem som inte kommer iväg till Paris, och så hatskriker de på varandra tills hon gör hemmaabort i vecka tolv och blöder ihjäl. Så går det. De kunde inte vara glada och nöjda. Bara för att de inte ville vara amerikanska bananer i förorten. 

Filmen hade lika gärna kunnat heta ”Svennebananroad”. Och där bor jag. Och jag älskar det. Jag var i Paris en gång. Det var inte så himla märkvärdigt, allvarligt talat, fullt av franska bananer var det också. Tacka vet jag Kalmar. Banankalmar.