Jag äger mitt barn tills hon fyller 18 år

Malin Wollin

helskärm

Barn ska inte sminka sig. Inte.

Barn ska inte gå på disko med jättehög musik och påtvingade tryckare när de är fem år.

Jag ska kämpa med näbbar och klor för att mina barn ska få vara barn. Barnsliga barn. Det är ett av mina mål i livet. Meningen med min existens. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga och jag vill att de ska tillåtas vara barn. Vuxna, sminkade och medvetna kan de vara hela livet.

När jag var tolv byggde jag kojor i skogen. När jag var tretton använde jag grön kajalpenna från HM för 14,50 kronor och stod i rökrutan. Gränsen är knivskarp och när man en gång klivit över den finns ingen återvändo.

Aldrig mer kojor. Ingen lek. Bara vem som har Levis 501 och vem som har äkta USA-strumpor.

Vuxna bjuder in barn till saker de inte förstår, jag har varit på barnkalas där treåringar har fått sminkdockor. ”Jag vill ha en sminkdocka”, sa fyraåringen. ”Aldrig”, blev svaret och så glömde hon bort det.

Jag skrev i en krönika i förra veckan att många föräldrar vill att deras barn ska växa upp fort. Det stämmer inte, skrev någon i en kommentar.

Jo-ho-ho-o, det gör det visst.

Det ska vara tighta låga jeans, korta skinnjackor, skinnstövlar med klack och ingen mössa i tre plusgrader. På nioåringar.

Jag bestämmer fortfarande vad min sjuåring ska ha för kläder.

En gång om året om det är en tisdag i maj, klockan är noll sju tretton och tuppen gal och hönan lägger ett ägg som är brunt kan jag tänka mig att ta en diskussion och att hon eventuellt kan få vinna den om plagget är rent och i enlighet med årstiden.

Men som huvudregel gäller följande; Jag är din mamma. Jag bestämmer över ditt liv, du är nämligen sprungen ur mitt. Jag har plockat ut dig från mitt sköte. Jag bestämmer över dig. Jag äger dig.

När du är aderton får du flytta till Goa, skaffa en tatuering, leva med kriminella, festa upp alla sparpengar från miljöfonden. Tills dess gör du som jag säger.

Blir du retad om du inte har smink? Tough shit, då får du leta efter nya kompisar som också har nazi­morsor. Och folk blir förresten retade hela tiden, av alla möjliga anledningar.

Visst skulle jag kunna låta det vara. Låta mina döttrar prova på vuxenvärlden i fred.

Men jag väljer att vara den jag är, tvinga in en fot i barndomens dörr och förhindra att den slår igen för att aldrig öppnas igen.