Ett år har gått sedan Malin slungades upp i luften av smitare
Publicerad 2016-07-12
Malin Blom blev påkörd av en smitare.
Efter en månad i koma vaknade hon till ett helt nytt liv, begränsad både fysiskt och psykiskt.
Malin kämpar fortfarande - för att komma tillbaka till livet - och till brädan.
– Jag ska bli bättre än nånsin.
Det sa pang. Kollisionen var våldsam.
Malin, då 30 år, var på kvällen den 13 juni förra sommaren på väg till en födelsedagsfest på Södermalm, cyklande.
På ryggen bar hon en ryggsäck, på vilken hon fäst sin skateboard.
Med anledning av en löptävling i city hade cyklisterna dirigerats om till att hålla sig i bussfilen längs Stadsgårdskajen mitt i Stockholm.
Tre filer går åt det håll Malin cyklade, bussfilen längst in till höger. Vid ett trafikljus kommer en bil, en svart Volkswagen Golf, i hög fart. När ljuset slog om till rött i hans fil kastade han sig över i bussfilen där det fortfarande var grönt.
Det var då det sa pang.
"Föraren till fordonet stannar inte fordonet utan ses istället i accelererande fart lämna platsen. Blom kastas flera meter upp i höjden och faller ner bakom bilen."
Skateboarden räddade henne
Malin förs i ambulans till sjukhus. Hennes skador är allvarliga. Mycket allvarliga.
Och hade det inte varit för skateboarden på ryggsäcken hade hon, tror läkarna, brutit ryggen.
"Akut datortomografi visar på traumatiska blödningar centralt i höger storhjärna samt blod i hjärnans högra hålrum. Ett flertal revbensfrakturer. Skelettskador ses på vänster ben samt på nyckelbenen och vänster skuldra. Sårskador på vänster arm och ben samt på skallen."
Malin hamnar i koma, hålls vid liv av en respirator. I veckor är hon medvetslös. En, två, tre, fyra veckor. Familjen vakar vid hennes säng. Efter en månad vaknar Malin, och väser fram ett: "Hej".
Det har nu gått precis ett år sedan Malin sa "Hej".
En tuff kamp väntade
Drygt en månad efter dagen hon fick tillbaka medvetandet träffade vi Malin på Danderyds sjukhus, dit hon flyttats från Karolinska. Hon satt fortfarande i rullstol, håret som läkarna rakade bort hade ännu inte växt ut och stora ärr syntes både i huvudet och på resten av hennes kropp.
En lång och tuff kamp låg framför henne, men hon var bestämd.
– Jag är fokuserad. Jag ska åka skateboard igen. Så är det bara, sa hon.
Samtidigt kämpade hon mot ett sviktande minne. Vad hon åt till frukost kunde hon inte svara på. Inte heller vem eller vilka som besökt henne på sjukhuset. På en tavla på väggen skrev hon upp vad hon skulle göra under dagen och med en polaroidkamera fotograferade hon de som besökte henne.
Jag frågade henne hur sjukhusmaten smakade.
– Vet ni, det är så roligt. Jag får vegetarisk mat. Tydligen hade jag sagt till någon här att jag är vegetarian. Men det är jag inte!
Samtidigt.
– Jag känner ingen hunger, så jag måste ställa ett alarm om att äta.
Klarar sig mer själv
Två veckor senare möts vi igen. Hon hade fått flytta upp ett par våningar på sjukhuset, ett bevis på att hon mådde bättre, och klarade sig mer och mer själv.
Två gånger om dagen tränade hon på sjukhusets gym.
– Hoppas jag kommer bli en biff. Jag har ju legat och chillat ett tag nu.
Den kommande helgen ska hon på "permission", och träffa kompisar, berättar hon.
– Det ska bli fett kul.
Vad ska ni göra då?
– Det minns jag inte.
Malin kämpar, inte bara med ett sviktande minne. Även om hon försöker vara positiv, se framåt, finns det ett mörker i henne, en sorg.
– Allt jag tyckte var roligt i livet är borta. Jag kan inte göra de sakerna längre. Det har han tagit ifrån mig. Jag saknar allt jag kunde, allt jag var.
Hade fokus på brädan
Malin var en duktig skateboardåkare, hade flera sponsorer, och mycket i hennes liv cirkulerade kring brädan.
Vid tiden för olyckan hade hon precis blivit en av "Svart Kult-teamet", ett svenskt skateboardmärke. Det var en av deras brädor hon hade på ryggen när hon blev påkörd. En bräda som sannolikt räddade hennes liv.
– Kul att man kör för ett kvalitets-märke! Sk8 or die!
Skejtingen blev också efter olyckan en drivkraft för Malin, ett tydligt mål att sträva efter med sin rehabiliteringsträning.
– Alltså jag var rätt bra. Jag ska bli så bra igen. Det är kul, för jag har sett filmer på när jag åker och gör trick, och bara "Va? Kan jag det tricket, det är ju grymt coolt".
– Då tänker jag att jag ska klara det igen.
Smitaren kunde spåras
Under tiden Malin ligger i koma går polisens utredning framåt. Personen som körde på henne har lämnat in sin bil på en verkstad norr om Stockholm, och kan på så sätt spåras. Bilens ägare nekar konsekvent, säger att han lånat ut bilen till någon han inte vet namnet på.
Men bevisningen är stark, och flera vittnen pekar ut honom som förare vid olyckan.
Han åtalas för grovt vållande till kroppsskada, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats – alltså för att han inte stannade när han rammat Malin.
Hon tycker han är feg.
– Hade det varit jag som kört på någon hade jag stannat och gjort allt jag kunde för att hjälpa den människan.
Den 3 september förra året möttes de i rätten. Sal 26 i Stockholms tingsrätt var fullsatt. Många av Malin vänner har kommit för att stötta henne. Själv är hon lågmäld.
– Jag känner ingenting alls faktiskt, jag trodde jag skulle det men nu när jag ser honom känner jag ingenting. Innan olyckan var jag en känslomässig person, så jag vet inte, kanske är det därför.
Mannen, som forsatte neka till att ha kört sin bil, dömdes till 100 dagsböter, på sammanlagt 24 000 kronor, som han slapp betala eftersom han suttit häktad. Något skadestånd till Malin behövde han inte betala.
Får återvända hem
Under hösten fortsätter Malins kamp. Sakta men säkert. Hon skrivs till slut ut från sjukhuset, får komma hem till sin lägenhet igen.
Hennes hår har växt ut, hennes tal har blivit bättre, även om hon släpar med rösten.
– Det är som att jag alltid är lite full, jag sluddrar, så jag känner mig aldrig utanför när kompisarna festar.
För festar, dricker alkohol, gör hon inte längre, på läkarnas inrådan.
– Alltså jag brukade gilla gå på krogen och festa med mina kompisar. Nu ser jag det som en möjlighet att bli en bättre version av mig själv.
Sedan olyckan har Malin svårt att uttrycka känslor, eller hon har helt enkelt inte känt lika mycket – hon har varit avtrubbad.
För en månad sedan, berättar hon, grät hon för första gången sedan olyckan, när hon tänkte på hur mycket hon ville göra, men inte kunde. Om tårarna säger hon:
– Så fett! Att känna igen.
Sedan några veckor, tror hon, hon minns inte säkert, har hon pojkvän.
– Det är asfett. Jag känner mig helt glad i magen och vi gillar att hänga, det är väl att vara kär tänker jag.
”Ett fett bra liv”
Malin har sedan olyckan haft stort stöd av sin familj och sina vänner, vänner som vakade vid hennes sjukhussäng när hon låg i koma, vänner som fortfarande hjälper henne varje dag.
– Jag har så många bra vänner. Det var ett fett bra liv att komma tillbaka till.
Skateboard är fortfarande en stor del av Malins liv, och kärleken till skejtandet hjälper henne i kampen för att bli återställd.
– Jag ska bli grym igen. Skateboard är mitt liv.
Hon har under hösten stått på brädan igen.
Men då hade hon en sele på sig, och satt fast i taket.
– Det var väl kul, men inte samma sak. Jag klarade en kickturn, men sen tröttnade jag ganska fort. Det var frustrerande.
Rullstolen har bytts ut mot en krycka, men den behöver hon knappt. Den står i hallen – krokig.
– Jag tappade ner den på en väg och en bil körde över den. Så den blev som jag liksom, lite skadad, haha. Jag ville inte byta den.
Skateboard står på schemat
Dagarna går. De är fortfarande under vintern fyllda med rehabiliterings-aktiviteter. Men: En av de schemalagda aktiviteterna är "Skateboard".
Malin kallar det "radical rehab".
I sjukhusets korridor står orangea koner som Malin försiktigt styr brädan genom. Det går trevande, men det går framåt. Balansen blir bättre, sakta men säkert.
Men Malin vill mer än hon kan. Benet smärtar, balansen är inte vad den varit. Hon gråter tårar av frustration, kastar sin bräda i marken.
Det går sakta. Men säkert.
Ett år efter att hon blivit påkörd tar hon, i strid med läkarnas råd, sin nya cykel "Svarta faran" till en födelsedagsfest hos en kompis. Samma kompis vars fest hon var på väg till, men missade förra året.
Minnet sviker fortfarande
Och nu.
Nu har det gått ett år sedan Malin öppnade ögonen och sa: ”Hej”.
Hon har fortfarande ont, tar smärtstillande flera gånger om dagen, har svårt med minnet. Går fortfarande hos sjukgymnast.
Men i fredags stod hon på kanten till mini-rampen, droppade och vände i en så kallad kick-turn. Hon höll balansen, stod kvar på brädan.
Det var en lång väg dit.
– Det är ju inte som att jag började på noll, det är som att jag började på minus femtio kanske.
Vännerna applåderar när kick-turnen sitter.
Malin höjer sina armar.
Seger.
– Nu kan jag till och med göra en rock-to-fakie. Yeah! Jag ska bli bättre än nånsin.
Fotnot: Kursiva stycken kommer från polisens förundersökning