Vill jag avslöja detta om omoralisk barnhandel?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk om man någon gång fick avslöja något rejält. Avslöja ett maktmissbruk, blottlägga en sanning. Men det vill sig inte. Jag har kanske ingen riktig talang. För bakom en sanning skymtar jag så ofta en annan sanning som vill bli sedd. Den med.

Jag får ibland frestande förslag. Som brevet i förra veckan från elva vuxna adopterade koreaner. De ber mig avslöja ”vår tids mest mörklagda barnhandel”. Det är en lögn att adoptioner från Sydkorea handlar om att rädda stackars barn, skriver de. Sydkorea är världens tolfte rikaste land. Ändå exporteras varje år flera tusen bebisar till andra länder. Bara något enstaka är i egentlig mening övergivet, alltså hittebarn. Nästan alla är utomäktenskapliga barn och inte socialt accepterade.

Grejen är att Sydkorea skulle ha råd att placera barnhemsbarn hos avlönade fosterföräldrar. För det är så den av Sverige undertecknade Haagkonventionen ser på internationella adoptioner: de är bara det tredje alternativet, en sista chans för barn som varken har biologiska föräldrar eller kan få en ny familj i födelselandet.

Sanningen är sålunda följande: vårt fina land medverkar till att små sydkoreaner, egentligen offer för ett patriarkalt skambeläggande av ensamma mödrar, tvingas växa upp i en annan kultur där de riskerar livslångt lidande och diskriminering.

Vill jag avslöja detta?

Det är frågan i brevet: ”Vill du hjälpa oss föra ut sanningen om en omoralisk barnhandel?”

Och det vill man ju. Eller skulle vilja. Journalister vill gärna avslöja. Särskilt när det handlar om barnhandel.

Dessutom är jag själv adoptivmamma. Och om just jag förmår bortse från mina särintressen och vågar se sanningen i vitögat är det ju rentav modigt. Jag vill gärna vara modig.

Dessutom vittnar de här vuxna svenskarna, alla födda i Sydkorea, hjärtskärande om kluvenhet och kamp mot diskriminering.

För dem är det sant.

Ändå blir jag sittande och grubblar: Vad gör jag med den andra sanningen? För det finns en sådan. Det finns vuxna adopterade som accepterar att de haft en jävlig start på livet och värderar högst att de fått vara unika för föräldrar som sett dem, älskat dem.

Det är också sant.

Om nu Sverige avbryter adoptionerna från Sydkorea får oäktingar ändå andra hem, fast i Holland eller USA eller så. Där behöver vi inte veta något om dem i och för sig.

Det är sant det med.

Jag hoppas ibland få koll på det här med sanning och lögn. Så småningom. När jag blivit gammal nog, klok nog. Men den sanning som tycks stå sig bäst är att världen är otroligt komplicerad och livet kantat av omöjliga val. Det är förstås inte mycket till avslöjande.

Kerstin Weigl