Perssons ex-fru förstår inte att hon gör sig löjlig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Finns det nån mer än jag som anar att Annika Bahrtine bara vill ge igen? Eller snarare: Finns det nån som INTE slagits av tanken att Annika Bahrtine bara vill ge igen?
Skilsmässor är ju sällan roliga. Om man dessutom råkar skilja sig från en person som syns i tv ständigt och jämt. En person som gärna poserar i skojig toppluva på härliga vinterpromenader med sin nya kärlek, bara några månader efter att skilsmässan gått igenom.
Ja, ni kan tänka er själva. Det kan kännas frestande att smyga in hos exet och koka hans favoritkanin på spisen.
Nu har jag förstås ingen aning om hur det var för statsministern och hans förra fru. Kanske är de två oerhört mogna personer. Kanske skildes de i bästa vänskap, skakade hand och gick vidare. Vi vet inte och vi har inte med det att göra. Eller hade inte med det att göra. För när Annika Bahrtine nu, med Expressens hjälp, bestämt sig för att ”knäcka gubbpartierna” får hon räkna med en och annan fråga.
Sanningen är ju uppenbar för alla. Även om ingen vågar säga det, i rädsla att stämplas som patriarkal förtryckare. Annika Bahrtines luftsnack om att ”vägra bli förtryckt” skulle knappt ha kommit in på en vanlig insändarsida. Om hon inte vore statsministerns förra fru. Hennes ”manifest” med uppmaningar som ”vid behov – skilj dig” skulle aldrig få ett uppslag i Expressen. Om hon inte vore nyskild från statsministern. Annika Bahrtine skulle inte bli inbjuden till tv:s Debatt för att svamla lite menlösa fraser. Om inte statsministern vore hennes exman.
Annika Bahrtine gör helt enkelt social karriär på sin mans meriter. Precis som överstinnor och professorskor brukade göra. Enda skillnaden är exet. Även hennes språkrör, Expressen, ger henne i varje artikel titeln ”Perssons exfru.”
Och eftersom vi sitter här i andra änden och förväntas ta emot Annikas Grynet-inspirerade ta-ingen-skit-kampanj, har vi väl rätt att fråga?
Är det nödvändigt att göra en privatsak som en skilsmässa till en samhällsfråga? Förväntas vi inte begripa vad Annika Bahrtine menar när hon talar om att ”knäcka gubbpartierna”? Förväntas vi bara snällt spela med, och inte lägga någon vikt vid att Annikas ex är den största gubben i det största partiet? Förväntas vi vara fina nog att inte påpeka att det liknar en privat vendetta?
Eller är det möjligen ännu värre? Är det så att Annika Bahrtine är den enda som inte begriper att hon gör sig löjlig?
Kanske det. Kanske är hon bara Expressens nyttiga idiot.