Jag tål inte husvagnar - vad är det för fel på mig?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det här handlar om husvagnar. Bland annat. Det finns inget ont i husvagnar. De hänger lojalt fast vid sina Volvorumpor. Försöker se strömlinjeformade ut, så gott det nu går. Det är inte lätt. För vill man vara snäll mot husvagnar kan man säga att de har kraftig benstomme.
Man borde vara snäll mot husvagnar. De har det svårt nog ändå. Vem som helst kan se att de är lite utanför. Bilarna är trötta på dem. Fnyser överlägset. Så snart bilarna känner den där extravikten på dragkroken vet de vad som väntar: inga omkörningar på hela semestern. Och som om inte det räckte skruvar husse på utstående extraspeglar på deras högdesignade kroppar. Såna speglar som får en bil att se ut som prins Charles.
Det vinner inga priser på mässan i Frankfurt.
Bilar är frihet och elegans och fräckhet. Husvagnar är trygghet, funktionalitet och förutsägbarhet. På sommaren sitter de ändå ihop. Hur kul tror ni det är för husvagnarna? Som att bli insläppt i fotbollslaget med två vänsterfötter, bara för att farsan är tränare.
Det är det där som ger mig dåligt samvete. För varje gång jag ser en husvagn därframme på vägen händer det något. Jag suckar. Stönar. Vrider på mig. Mumlar något. Husvagnar irriterar mig.
Nu tror ni genast att jag är en sån där som alltid har bråttom. En sån som tror att jag går miste om något om jag inte har en snittfart på minst 143 kilometer i timmen. Som vet på öret hur mycket jag betalt i vägskatt och bilskatt och bensinskatt och skattskatt. Någon som räknat ut att för det priset, för det otroligt osannolikt skitdyra ockerpriset, är det oförskämt att jag inte får ha vägen för mig själv.
Så är det inte alls.
Jag är en långsam förare. Försiktig. Har inte en aning om hur mycket en kilometer kostar mig. Jag älskar mina medtrafikanter. Jaja. Tycker i alla fall att det är trevligt att de finns. Särskilt gamla damer i halvrostiga Toyota och Nissan Micra. De är så söta.
Det är bara det att jag inte tål husvagnar.
Traktorer är en helt annan sak. Traktorer har alltid något märkligt bakom sig. Jättelika kärror. Höbalar. Enorma maskiner med knivar och billar och spröt. De har stora dyngfyllda däck som sprätter kletklumpar av Jyllands storlek på alla bakom. Och de går sakta. Mycket långsammare än husvagnar. Det blir köer bakom traktorer.
Men det stör mig inte alls. Såvida det inte finns någon husvagn i kön framför mig.
Det är inte rättvist. Vad är det egentligen för fel på mig?