Stig Bergling - en ganska ynklig liten man
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har ni märkt att det är spionsäsong? Jag tänker förstås på Stig Bergling. Den gamle landsförrädaren som hyllade Säpo här i Aftonbladet härom dagen. I går var han intervjuad i Dagens Nyheter.
Aftonbladets läsare missade inte mycket. Maria Trägårdh gjorde en intervju med Bergling här i tidningen redan i början av juni. Det har inte hänt så mycket i hans liv sedan dess. Han sitter på sitt servicehus, puttrar fram i sin rullstol, lider av parkinson, har inga vänner och drömmer om resor han aldrig kommer att göra. Kallar sig "äventyrare".
Det är något uråldrigt över honom, trots att han bara är 67. Inte för att han sitter ensam på ett servicehus. Många, bättre människor än Bergling, gör det. Utan därför att han är spion.
Landsförrädare. En gång i tiden var det ett ord som väckte känslor. Skam och hat och ursinne. Är det någon som hoppar till, annat än av fniss, när de hör ordet i dag?
Jaja, en och annan, då. Men inte är ni många. Själva ordet förutsätter att lojalitet är det normala. Snarare än valfrihet, "nätverkande" och flexibilitet. Och att länder spelar roll. Nu anses man lite bakom om man tror att nationer är något att snacka om. Världsmedborgare ska man vara. Eller åtminstone EU-medborgare. Och mitt i det en gammal spion.
Stig Bergling är som en kvarglömd tekoindustri på västgötaslätten. Ett kvarleva från en svunnen tid. Anakronism, kallas det med ett fint ord. Ingen orkar vara förbannad på en anakronism.
Maria Trägårdh frågade Bergling, då i juni, hur han bemöttes av andra svenskar.
"I början", svarade han, "var de ganska sura, men nu vill de prata så mycket att jag aldrig kommer därifrån."
En folkkär landsförrädare, alltså.
Bergling påstod också att han har gjort stor nytta: "Utan oss hade det kanske blivit ett tredje världskrig." Med "oss" menade han spionerna.
Tja. Vem vet? Kanske har Stig Bergling räddat världen. För bara 67 000 kronor. Det var vad Sovjet betalade. Tack, i så fall. Men det jag fastnade för i den där intervjun i juni var något annat. Svaret på frågan om han kände äkta kärlek för Elisabeth Sandberg, sin nu döda fru som hjälpte honom att fly till Moskva.
"Femtio procent kärlek. Det var ovanligt mycket."
I DN är det svaret på frågan om han skulle handla annorlunda, om han fick möjlighet att leva om sitt liv, som fastnar:
"Nej, jag skulle bara se till att inte bli avslöjad."
Spion. Landsförrädare. Äventyrare. Anakronism. Stora, gammaldags ord. Men en ganska ynklig liten man.