Klassen sitter i (städ-)kläderna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den blomstertid nu kommer. Jag jobbade fem somrar som städerska på Kristianstad sjukhus. Upp klockan sex på morgonen, vita strumpor och vit städrock. Fem våtsvabbar, fem moppar, ett par gummihandskar som luktade latex och en överstäderska som fick sommaren att bli evig. Fast på fel sätt.

- Titta vilken fin färg de där människorna har.

Kvinnan i 40-års åldern som låg inne för benbrott pratade med sin närmsta sänggranne. Pekade på mina bleka sommarjobbs-ben under rocken. Och jag antar att det skulle vara en komplimang.

Man fick vara glad för att någon pratade med en överhuvudtaget. Eller om en. De flesta av läkarna hälsade inte alls. Det var som att man inte fanns.

Två månader om året var man en genomskinlig figur. Blev man en genomskinlig figur. En transparent asiat i en vit städrock som befann sig längst ner i en hierarkisk sjukhusmiljö där folk för det mesta bara tilltalade en om det var för att skälla ut en.

Hunden på katten och katten på råttan. Det enda giltiga skälet för att lämna avdelningarna var för att ta sig en rök. Fem minuters paus är okej om du lovar att dra ner nikotin i lungorna. Så det gjorde man.

Man var inte rökare, men man blev rökare. Man kände sig inte lågbegåvad, men man blev lågbegåvad. Någon som patienterna var tvungna att köra välartikulerade konversationer med för att man skulle förstå.

Som att köra en LP-skiva på för låg hastighet.

- Hej, kan jag komma in och städa här?

- Do - you - speak - swedish?

- Jo, jag har bott här i hela mitt liv, faktiskt.

- Do - you - like - Sweden?

Somrarna luktade inte vildros och kaprifol. De luktade orange urinfläckar över linoleumgolv. En sötaktig lukt av intorkad urin som blöttes upp av vattnet, och som letade sig upp i näsborrarna, upp i hjärnan och vidare till minnet där de fastnade tillsammans med Date-dofter och lukten av färska ostfrallor. Sådana som vi åt på luncherna, jag och de andra sommarvikarierna som pluggade till läkare och jurister och journalister och litteraturvetare under terminerna.

För så är det ju för det mesta.

Sommarjobben är medelklassens mellanstation på väg till något annat. Vi var bara på genomresa. Vi slutade röka. Vi tog på oss andra kläder. Vi hälsade på läkare som plötsligt började hälsa tillbaka. Trots att vi fortfarande var precis samma personer som vi var då.

Vilket var en insikt.

Om vi någon gång hade trott att just vi skulle utmärka oss bland de andra städerskorna eller städarna genom att vara annorlunda, så är det ju inte så det fungerar.

Sätt på Horace Engdahl en städrock och stick en svabb i näven på honom, och låt honom gå in på sal 4 och fråga om det går bra att komma in och städa.

Två veckor senare kommer han att sitta och undra varför hans resonemang om den kierkegaardska betydelsen för den tidiga poststrukturalistiska diskursen inte riktigt får fäste. Fråga sig hur han blev så genomskinlig - så snabbt. Nedstämd över att avdelning 121 inte förstår att just de har turen att ha fått en ovanligt intelligent städare.

För att det är så det är.

Man kan intala sig att det finns ett skäl till att man sitter där man gör, och att "ombytta roller" bara är något som fungerar i en Hollywood rulle från 1980-talet. På samma sätt som man kan intala sig att Sverige idag består av en bred välbeställd medelklass och att arbetarklassen i princip har upphört att existera. Vilket naturligtvis bara är en bluff.

Sommarjobb är inte bara något som uppstår för att medelklassungar skall kunna ringa in till P3 för att tävla om vem som har det sjukaste eller värsta sommarjobbet. Medelklassens mellanstationer finns kvar när sommarjobbarna försvinner.

Annars skulle samhället kollapsa ganska snabbt.

Och om man någon gång trodde att hela poängen med att sommarjobba var att man skulle tjäna ihop pengar till tågluffen eller till en kornblå Takanodress så var det antagligen ändå det andra som betydde mest. För om man någon gång har varit där, så är det som med ostfrallorna och lukten av intorkad urin.

Det sätter sig.Insikten om hur lite det är som sitter i personen och hur mycket det är som sitter i kostymen.De flesta av läkarna hälsade inte alls. Det var som att man inte fanns.

Lena Sundström