Vi slutar skämmas för klirrande påsar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vissa saker är eviga. Kärleken. Döden. Att du alltid väljer fel nyckel på första försöket.
Det är ju vad man inbillar sig, i alla fall. Men så kryper tiden framåt och"
Har du varit på Systemet på sistone? Antagligen. Det pratas mycket om överviktiga minibussar som jämrar sig hem från Puttgarden. Om trallande fotbollsfarsor som lämnat ungarna hos farmor för att få med några extra liter. Om nya personbästa i last med liten burk.
Men Systemet står ändå kvar. Sällan tomt. Det är fortfarande där man höhöhöar konspiratoriskt åt gamla bekanta, för vi-måste-sluta-träffas-på-det-här-sättet.
Vissa saker är eviga. Fast...
Det började redan när den blev trevlig. Personalen, alltså. På Systemet. När den inte längre tittade på oss med skeptisk min. När man inte behövde känna sig som en sextonåring som bett om en ask kondomer.
Det är ju länge sedan nu, men skam sitter i. Vi antog förstås till en början att trevligheten bara var ett trick. Att de - så snart vi trodde att de var trevliga PÅ RIKTIGT, så snart vi slappnade av - skulle hoppa över disken, dra ned våra brallor och trycka en paj i våra nyllen.
Gradvis släppte spänningen. Vi vågade, lite försiktigt, fråga om vintips.
Blev förbluffade när vi fick leende svar. Vågade skämta till det. Blev varma inombords när de skrattade tillbaka. Det här var ju nästan som en vanlig affär.
Sedan kom självplocket. Ingen skulle säga det högt, men det här är det närmaste vi svenskar kommit murens fall.
Man kunde se den oförställda lyckan när förstagångsplockarna gick där och tummade på pavorna. Eller se, förresten, lika bra att erkänna: man kände den själv.
Det här var ju nästan som ett vanligt land.
Och tiden går och man vänjer sig. Den inledande lyckan lägger sig, men istället växer självsäkerheten. En trevlig hemkänsla där i raderna av godsaker. Nu varken rodnar man eller flackar med blicken när man stöter på en bekant. Bara höhöhöar lite, för gamla tiders skull.
Inget att skämmas för. Vi är ju vuxna människor.
Och fan vet. Det låter osannolikt, men jag tror det är sant: Snart är nog svenskens mest genanta ljud bara ett ljud bland andra. Snart kan man nog till och med gå längs gatan med klirrande flaskpåsar, utan att huka sig.
Man undrar om solen kommer att gå upp i öster
i morgon.