När ska livsglädjen återvända till Beirut?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med ökande sorg följer jag rapporterna från Libanon. För 37 år sedan kom jag till Beirut som frilanskorrespondent för Aftonbladet. Jag blev omedelbart förälskad i staden mellan havet och de höga bergen, förtjust i landet och folket, fascinerad av historien, fängslad av språken, miljön, musiken, maten, dofterna.

Beirut hade arabvärldens bästa universitet, intressantaste och friaste tidningar, bästa bokaffärer, restauranger och hotell, roligaste nöjesliv. Landets 16 etniska och religiösa minoriteter, många av dem med rötter mer än tusen år tillbaka, levde i fred sida vid sida, fullt upptagna med sina världsomfattande affärer som gjorde att det fanns fler banker i Beirut än i någon europeisk stad utanför Schweiz.

I Libanon föddes min äldsta dotter. I Libanon ville jag stanna för oöverskådlig framtid. Men jag skulle snart inse att jag hade levat i en illusion i det som senare kallades det "gamla Libanon", innan det långa inbördeskriget bröt ut 1975 och allt det som var så vackert smulades sönder inför mina ögon.

Nu, som då, flyr panikslagna människor i överfulla bilar längs vägar där de ständigt riskerar att bli bombade. Tusentals libaneser ur alla grupper och religioner söker skräckslagna skydd i källare, där de dag och natt känner marken skälva av granatexplosioner. Lukten av brända hus och bilar ligger kvar i dagar, liksom stanken av ruttna lik under grushögarna. El och telefoner fungerar inte, det är ont om mat och vatten.

Hundratusentals har nu, som då, flytt ur landet.

Varje gång det blev eld upphör förra gången strömmade mina grannar fram, sopade glas och ropade till varandra att nu var det över, nu ska vi öppna affärerna igen. Så kom nya granater. Det tog sex, sju år av inbördeskrig förra gången innan den libanesiska entusiasmen, optimismen och glada entreprenörsandan sakta tynade bort.

Israeliska trupper ryckte fram mot Beirut och då jag och min medarbetare körde söderut längs strandvägen i staden träffades vår bil av en kulkärve. Min vän fick en kula genom tinningen och dog i baksätet innan vi hann vända tillbaka och nå sjukhuset. Den gången lämnade jag Libanon i en motorbåt som tog nära tusen dollar för att mitt i natten föra mig till Cypern.

Men också det kriget fick ett slut, även om det tog 15 år. Den gamla entusiasmen kom tillbaka. Beirut reste sig ur ruinerna. Affärerna kom igång och ett nytt Libanon låg där, lika vackert, lika levande och vibrerande av liv som någonsin. Ändå fanns alla varningstecken där.

Libanon var kanske en omöjlighet från början. Då första världskriget var över styckade segermakterna vad som fanns kvar av det ottomanska väldet i Mellanöstern. England tog det mesta, men gav Syrien och Libanon till Frankrike, som 1944 skapade det "fria" Libanon. Jag skriver "fria" eftersom landet aldrig varit riktigt fritt. Ingen av de många minoriteterna kunde dominera över de andra, alltså måste de söka stöd och hjälp utifrån.

Därför var Libanon alltid direktkopplat till alla de konflikter som pågick i området, inte bara alla konflikter mellan och inom varje kristen och muslimsk gruppering, utan också till spänningarna mellan stormakterna i öst och väst och till alla regionala konflikter, som de mellan palestinier och israeler, mellan Egypten och andra arabländer, mellan Syrien och Irak, mellan Iran och Irak och mellan Iran och västvärlden, i synnerhet USA.

Hela tiden låg storebror Syriens mörka skugga och ibland järnnäve över landet. Det tycktes alltid ligga i någon utanförstående makts intresse att någon grupp i Libanon låg i krig med en eller flera andra. För att övervaka och kontrollera alla dessa allt blodigare konflikter fanns det, och finns troligtvis fortfarande, fler spioner i Beirut än i någon annan huvudstad i världen.

Varje krig är unikt och utlöses av den aktuella situationen. Förmodligen var det Israels förhoppning att bombardemangen av det civila Libanon skulle resa en så stor vrede mot Hizbollah att inbördeskriget skulle dras igång igen och libaneserna själva skulle tillintetgöra Hizbollah. Men även om stora grupper i Libanon är fiender till organisationen så är Hizbollah inga främlingar, inga inflyttade palestinier utan libaneser, dessutom en grupp med brett stöd hos shiamuslimerna, Libanons största religiösa grupp. Varken libanesiska armén eller någon lokal milis kan besegra Hizbollah.

Hizbollah skapades som ett resultat av den förra israeliska ockupationen. Det är oerhört naivt att tro att hatet mot Israel skulle botas med det nu pågående övervåldet från Israel.

Resultatet blir visserligen att Libanon bombas tjugo år tillbaka i sin utveckling, vilket säkert gläder turistnäringen i Israel och israelerna får några år av respit, men Mellanösterns historia har lärt oss att ur nya ruiner kommer alltid nya grupper att bildas, grupper som ska hämnas det som har hänt, grupper med nya namn och säkert nya metoder och strategier. Varaktig fred kan det inte bli.

Hur länge dröjer det innan den libanesiska entreprenörsandan och livsglädjen är tillbaka den här gången?1969 kom Herman Lindqvist till Beirut första gången och blev förälskad i staden. Några år senare tvingades han fly därifrån när Israel, då som nu, anföll Libanon.

"Det är oerhört naivt att tro att hatet mot Israel skulle botas med det nu pågående övervåldet från Israel.

Herman Lindqvist