Varför knöt McEnroe skorna mitt i matchen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Filmen heter Wimbledon. Kirsten Dunst ler i en timme och 34 minuter, som om hon just fått toppbetyg i kundrelationer från McDonalds hamburgeruniversitet i Oak Brook, Illinois. Den finns i en videobutik nära dig.
Förra året fanns den på en bio nära dig. Det gick sådär.
Dubbelt så många såg Fjorton suger, åtta gånger så många såg Lilla Jönssonligan på kollo och 20 gånger så många såg Harry Potter och fången från Azkaban. De gjorde antagligen alldeles rätt.
För Wimbledon är inget vidare. Det finns en kille och en tjej, som först har lite löst fritidssex med varandra, sedan upptäcker att de är kära, sedan blir osams, sedan försonas.
Det finns föräldrar, med äktenskap i kris på ett varmhjärtat komiskt sätt. Det finns en sunkig brorsa, som innerst inne är en riktig mysbjörn. På slutet finns två små barn och familjelycka.
Allt en romantisk komedi behöver, alltså. Fast utan dialogen i När Harry mötte Sally och Fyra bröllop och en begravning. Utan birollerna i Notting Hill. Utan hysterin i Bridget Jones dagbok. Utan sentimentaliteten i Sömnlös i Seattle.
Wimbledon har, med andra ord, allt. Utom det som gör en romantisk komedi bra. I stället har Wimbledon tennis. Tjejen och killen är tennisproffs. Bollar servas och slajsas och lobbas och smashas.
Det borde inte spela någon roll. Tennis och jag har inte med varandra att göra. Vi hälsade artigt på varandra i forntiden, för att vara en gympalärare till lags. Sedan gick vi vidare. Utan saknad. Men förklara då detta:
Några timmar efter att Kirsten Dunst enligt manus krystat fram två små blivande tennisproffs att vara blötögd över i slutscenen, står jag och tummar på boken Being John McEnroe av Tim Adams. Och jag kan inte låta bli. Jag bara måste läsa den. OK, det är ingen tegelsten. 150 sidor, sådär. Men ändå. Sida upp och sida ned: tennis.
Hur ska John McEnroes serve tolkas? Varför knöt han alltid skorna mitt i matchen? Var Borg och McEnroe yin och yang? Två balanserande livskrafter som gjorde världen komplett? Vad säger den där långa tie-breaken i Wimbledonfinalen 1980 om vår existens?
Ungefär så. Och det är jävligt bra. Otroligt bra. Något av det bästa jag läst på länge.
Ytterligare någon timme senare knappar jag in mig i internetbutiken. Wimbledonfinalerna 1980 och 1981 på dvd. Jag trycker på köp. Bara MÅSTE se dem.
Det hela är oroväckande. Dyker en halvtaskig romantisk komedi om golf upp tänker jag hyra Lilla Jönssonligan
i stället.