En markering hörs tydligare under VM

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KG Hammar har avgått, så vad skall man tro på nu? Ibland känns det som om allt som återstår är Gud, GI, Poker eller Sudoku, och inget av det känns speciellt upphetsande.

Kanske är det därför som jag är inne i en lite känslig period.

Göran Persson bygger om ett "Torp" till ett "Southfork". Ute på stan springer Fredrik Reinfeldt omkring utklädd till en arbetarpartirepresentant. Häromnatten drömde jag att Lars Leijonborg spatserade omkring i en gul uppstoppad kycklingdräkt. (Vilket säkert låter konstigare än vad det är, men om man har läst "The Insider" av Piers Morgan framstår det snarare som rätt naturligt.)

Hur som helst. Det jag försöker säga är att det kan finnas en rad skäl till att jag känner som jag gör. En massa anledningar till att jag nu sitter här och funderar på om man kan skaffa sig Claes Borgström som skärmsläckare.

För så är det alltså. Jag är fast. Och det regnade inte när det hände, och Dire Straits spelade inte "Brothers in arms" i bakgrunden, och tv-studion var ganska tråkig, och Claes Borgström stegade inte in med vild blick och blöta kläder. Det var bara en helt vanlig söndag på SVT när jag egentligen hellre ville se "Six feet under" på den andra kanalen.

Men det finns ljusa ögonblick. Och som Håkan Hellström sjunger "Om du vill ha mig nu, kan du få mig så lätt". Och jag antar att jag är där just nu. Jag antar att jag bara behöver någon som jag kan tro på.

Det är inte så märkvärdigt egentligen. Vissa vill ha Lasse Berghagen i blå kavaj och andra vill ha Morrissey. Och just nu behöver jag det här. Någon som kan höja ribban och säga att vi kan gå på vatten - om vi vill. Någon som tvingar oss att inse att till och med det omöjliga är en möjlighet, även om det alltid är lättare att avstå. Eller som Claes uttryckte det: "Är det något som är svårt att göra, är det alltid lätt att hitta skäl som talar emot det."

Och så är det ju. Det är inte speciellt svårt att dra på sig en "Vi tar fajten!"-jacka för att man slutar att käka konserverade ananasringar från Sydafrika.

Ett missat fotbolls-VM är en betydligt jobbigare grej.

Ett missat fotbolls-VM 2006 skulle vara som en sommar för en tolvåring med gipsade ben - plågsamt smärtsam och "Ingen fara, jag kan ju alltid följa med ändå och titta på när ni andra badar".

Det har snart gått fyra år sedan Anders Svensson sköt stolpe ut mot Senegal i Oita. Och det är lika länge sedan som jag satt och dumglodde på repriser under resten av dagen för att det kändes som om bollen till slut kunde gå in om jag bara såg tillräckligt många.

Men bollen gick inte in, och Sverige åkte ut. Och jag har väntat på den här sommaren ända sedan dess.

Så det är inte lätt. Dessutom är det sant som de säger. Traffickingen i Tyskland kommer att öka som en direkt följd av fotbolls-VM oavsett om vi åker ner och spelar eller inte. Prostitutionen kommer att fortsätta även när de svenska fotbollsfansen har åkt hem. Efter fotbolls-VM kommer de välutbildade stadgade familjefäderna som är nere på mässor och konferenser, de som utgör majoriteten i RFSU:s statistik över svenska sexköpare utomlands.

Så måste vi då ta ställning mot trafficking just nu - under VM? Nej, inte egentligen. Egentligen måste vi inte göra någonting alls. Bojkotter och ställningstaganden handlar sällan om skyldigheter, utan om möjligheter. Och kanske är det därför som en helt vanlig söndagskväll framför "Agenda" plötsligt känns som ett mer klassiskt "Vita huset"-avsnitt.

Zlatan har större impact på den manliga befolkningen än en företagare från Borås. Det svenska landslaget har ett större inflytande över världsopinionen än ett svenskt företag från Luleå. En svensk markering mot trafficking under ett VM får större genomslag i internationell press än en svensk markering mot trafficking när det inte är VM.

Och en man står i rutan och menar att vi kan springa ända in i kaklet om vi vill. Det finns inte något "går inte, kan inte, och det spelar ändå ingen roll". Det enda som finns är ett "vill inte". Och ett "vill inte" är också ett val som vi måste kunna stå för.

Lena Sundström