Det är nog bäst att låta skejtarna vara
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De här grabbarna med skateboards. Eller skatebordar. I varje fall inte rullbrädor, om man inte vill bli utskrattad.
Hursomhelst, de här grabbarna med skateboards. De kommer längs gatan. Gående. Ganska sällan åkande. Brädan under armen, hjulen utåt. De har skejtarhår och skejtarbrallor på trekvart och skejtarskor och skejtarblick och fan vet om de inte har skejtarplack på tänderna också. Så genomfört är det. En livsstil.
De går sin speciella
skejtargång. Något slags mellanting mellan den där aggressiva i-ditt-ansikte-gången som Tom Wolfe kal-
lat "hallickrullen" och Baloo på julafton. Kaxigt, men löst. Slängigt, men full kontroll. De snackar sitt skejtarsnack, drar några skejtarskämt och garvar skejtarskratt tillsammans.
Jag är väl ungefär dubbelt så gammal som de, plus fem år. Ingen jätteskillnad ur evighetens perspektiv. Eller egentligen inte ur något perspektiv, utom det man har när man är sådär femton-sexton. Men saken är den, när man tänker på det, att det nog är evigheten som har fel.
Femtonåringarna har rätt.
Visst, om man skulle slå sig i slang med skejtargrabbarna på något hyfsat naturligt sätt. Säg att man kände deras föräldrar. Eller att de gick i plugget med ens egna kottar. Något sådant. Visst, om man skulle göra det skulle man snart upptäcka att det mest är utanverk. Livsstilar är flyktiga, liv ungefär sig lika. Man skulle hitta gemensamma intressen och gemensamma tankar och gemensamma åsikter. Kanske kunde jag till och med dra fram min egen gamla bräda. Något slags arkeologiskt intresse skulle den kanske ha:
"Det här, grabbar, var när man fortfarande valde mellan plast- och träbräda. Det här, grabbar, var till och med före röda Kryptonics."
Visst. Men det är inte det jag menar. Det jag menar är det här: Varför ska jag göra det? Vore det inte fräckt att tränga sig in i skejtarvärlden? Är inte hela poängen med en sådan genomförd stil att bygga ett eget litet tryggt gäng, när man bäst behöver det? Det är ju, om ni minns, en ganska sketen ålder, det där.
Jag tror det. Så jag lämnar dem i fred. Sneglar lite när de går förbi. Och sen, när de passerat, kan jag släppa fram leendet. Och börja nynna:
"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land""