Prisad vare Gud för charterresor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni har också åkt charter, så ni vet hur det slutar. Ni kliver av den luftburna ålkistan på Arlanda, nynnande ”Hasta la vista, nu reser jag hem till Sweden”. Sangrian är på väg att släppa greppet, trots uppbackning av ett par gin och tonic på behaglig marschhöjd över grodätarland. Huden är flagig som välbakad smördeg och var fan gjorde ni nu av den där kassen med taxfree-parfymen till faster Lisa?
Lite vemodigt känns det, men här vilar inga ledsamheter. Nänämen. Ett par salsasteg vid bagagebandet för att kolla att ni inte förlorat latinorytmen i blodet, titta i taket och vissla genom tullen, obesvärat garva lite åt bagagekärran som hela tiden drar åt vänster.
Inte ens när ni sätter er tunna sommarsko mitt i det obligatoriska snöslasket förlorar ni humöret.
Ånej. Hehe, här var det visst vinter, konstaterar ni som moderna Sven Hedinare på besök i något exotiskt land fullt av enfaldiga infödingar.
Det är först på bussen, när ni slår upp Dagens Nyheter, som depressionen kommer. DN påminner er. Ni tillhör själva de där enfaldiga infödingarna i snöslasket.
Man kan leva med en kvällstidning som hälsar välkommen hem med en löpsedel om det senaste styckmordet. Men den griskalla kolsäcken Gud sorterat in en i känns mödistrång bakom DN:s återvunna grågrötiga papper. Nu anföll de med falsettsnipiga dietister som vill höja skatten på läsk och godis. Som kräver ”storleksstopp på förpackningar med hög socker- eller fetthalt”. Som rasar mot ”godismissbruket”.
Var, förutom i Dagens Nyheter, kan titeln ”forskare i aptitreglering” framstå som helt naturlig? Och var, utom i Sverige, kan Dagens Nyheter räknas som normalitetens megafon?
Det är då man inser att det inte är snön. Det är inte nationens heltäckande nålfilt av murrig barrskog. Det är inte ens mörkret. Det är de där människorna. De där som bildar folkhälsoinstitut och riksdagar. Fisliberala morgontidningsredaktioner och stroppiga kulturbilagor. De som får chefa på tv, därför att de varit lydiga mot ministrar sedan Erlander berättade historier för Hyland. De som publicerar varandra, bjuder varandra på lunch och nickar allvarligt åt varandras argument.
Alla de där som har som livsuppgift att sätta oss i uppfostringsläger. För att vi ska lära oss hur vi ska bete oss. Som talar om för oss vad som är normalt. Som förvandlas till isstrålande morror om vi vågar knysta något annat.
Aptitreglerare. Det är vad de är. Hela bunten. Och det är vår aptit de vill reglera.
Tacka fan för att vi äter chips för att stå ut.
Och prisar Gud för chartern. Synd bara att inte alla har turen att välja ett flygbolag som går i konka före hemresan.