Det gäller att se upp för bröderna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”I fall dom bara hade brytt sig om att öppna ögonen så skulle dom fått syn på mig: sjutton år, arg, upprörd men fast besluten att göra min grej, att välja min egen väg i livet. Dom skulle ha... insett att jag, under min illasittande kostym, hade på mig mina riktiga kläder. Att det i mitt huvud snurrade en hiphoplåt som exakt sammanfattade hur dom kläderna såg ut på mej. Dom trodde att dom äntligen hade fått mig i sitt grepp, och att jag dansade efter deras pipa, men hela tiden dansade jag efter min egen.”
Så börjar boken (O)planerat bröllop av Bali Rai. Den handlar om 15-åriga Manny, yngsta sonen i en traditionell och bakåtsträvande punjabisk arbetarfamilj i England. Manny vill tänka på sex och fest men tyvärr går livet mer ut på att finna ut en plan för hur han ska kunna undgå att giftas bort inom ett år. Han hatar sitt så kallade liv med andra ord. Han hatar sin alkoliserade pappa som bara skriker och gormar, ”på mig var det liksom jaktsäsong året runt. Han kunde ge mig stryk för att jag ställde för många frågor till honom eller för att jag vågade ge svar på tal”, och han spyr på sina två bröder Ranjit och Harry som aldrig lämnar honom ifred och han är otroligt trött på sin mamma som utvecklat martyrskapet till en konstform, som när Manny gång på gång protesterar mot att han ska giftas bort och hon faller till golvet hulkandes förtvivlat.
Det är ett familjeliv, präglat av fördomar mot det okända. Allt som inte är indiskt är helvetet på jorden – dekadens, sex och knark. Manny själv står mitt ute på patriarkatets slagfält och längtar bort. När Manny läser Dickens fäller Harry kommentarer som: ”Läs något manligt om du ska läsa, va!”
Manny har en räddningsplanka dock, skolan. Där finns kompisarna och tjejen han är kär i och hemma hos henne kan de vara ifred.
Det intressanta med den här boken har ni kanske redan räknat ut. Huvudpersonen är en ung kille, inte en ung tjej. Det är intressant – för bakom alla flickor som debatten handlar om idag, finns de ju. Killarna. Bröderna eller de blivande makarna. Jag tänker på vad en ung tjej berättade för mig, det jobbiga är inte att leva ”hemligt” för föräldrarna. De har inte värsta kollen alltid utan det gäller att se upp för sina bröder, de som inte i likhet med Manny gör upp en plan för hur de ska kunna erövra ett eget liv utan bröder som jobbar hårt för att leva upp till vad partriarkatet kräver, för att bära familejns ”ära”. Som vaktar över sina systrar som KGB-agenter och dyker upp på fritidsgården eller diskot. Som ser allt och rapporterar allt och därmed inte inser att de också förlorat. För vad är det för liv? Och bland bröderna finns dem som också längtar efter ett eget liv, att få välja själva, att slippa tänka på familjens bästa och dess heder – vill vi inte alla det?
Kurdo Baksi skrev för ett tag sedan på Aftonbladet Debatt att det måste ingå i handlingsplanen för att arbeta mot så kallade hedersmord, och allt våld mot kvinnor, att bearbeta killarna/männen. Detta, menade han, kan till exempel göras genom att knacka dörr hos familjer, utbilda unga män inom organisationer och förbund, som kan försöka nå dem.
I första delen av boken är Mannys hat mot sin familj och hela den indiska kulturen så stor att man nästan inte orkar läsa, men på en resa till Indien får Manny lära känna just en förebild. En indisk släkting som får Manny att förstå att det finns ingen dålig kultur egentligen, bara utövare av den. Och människan har inga rötter, bara fötter, som ordspråket säger.
Blev Manny brutalt bortgift till slut? Eller fungerade hans plan? Läs boken. Den är till alla tjejer, och de killar som lever i rädsla för sina familjer. Den är för alla barn vars föräldrar ställer krav på dem, vare sig det är direktörsonen på Östermalm eller brodern vars syster slåss för frihet.
PS: Jag vill bara påpeka att när jag skriver detta vet ännu inte huruvida den unga kvinna alla tidningar skriver om just nu blev utsatt för ett så kallat hedersmord eller inte. Den här krönikan hade jag skrivit ändå.