Så blir du kändis – med dig själv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Problemet med ens eget liv är att det är så trivialt. Ni vet: jaha, matsäck till skolresa och fönstren har inte putsats på ett år och artighetsringa x och y och hemförsäkringen och snart är det jul.
Man kan undra ibland. De här typerna man läser om. De som styckmördar ett dussin skollärare, eller går med i någon ufo-självmordssekt, eller annonserar efter någon vars testiklar de kan äta upp. Hur många av dem är galna på riktigt?
Jojo, klart de är galna, men jag menar, är de det PÅ RIKTIGT? Eller har de valt att bli det, för att göra sina liv lite intressanta?
Jag tänker mig att det kan vara som att knacka ned filmmanus. Sitta där och hamra, läsa och känna att det här håller inte. För vekt. Så in med en testikeltuggande galning – hoppas Anthony Hopkins inte är uppbokad – och plötsligt finns det spänning och skräck och sexualmystik. Man lutar sig tillbaka, läser igen och känner att det här, det här blev ju faktiskt INTRESSANT.
Så tänker jag mig det. Fast inte med ett filmmanus, då. Utan på riktigt.
Slut på fönsterputs och prickig korv. Livet: ny, reviderad version. Nu intressant.
Fast styckmord? Finns inget enklare sätt att krydda livet?
Jo, kändisjournalistik. Kändisar funkar som Alfons Åbergs låtsaskompis Mållgan. Fast lyxigare och mer spännande. Man kan skaffa sig en kändis-Mållgan. En låtsaskompis att läsa och fantisera om. Och vips blir liksom det egna livet lite lyxigare och mer spännande. Att äta limpmacka är inte intressant. Att äta limpmacka MED PARIS HILTON, däremot?
Jaja. Sorgligt. Men allt detta därför att jag råkade se en halv dokumentär om Emily Dickinson på tvåan i går eftermiddag. Amerikansk poet, artonhundratal, upptäckt först efter sin död. Nu finns en hel armé akademiker som går igenom hennes liv med brödpensel. Ett ganska trivialt liv. Lite tokigheter, men inget anmärkningsvärt. Och ändå var programmet, just det, INTRESSANT.
Och där har ni lösningen. Den är inte att bli massmördare, eller bästa låtsaskompis med Paris Hilton. Utan att inse att alla liv är spännande. Om man bara ägnar dem tillräckligt intresse. Även ens eget. Och i väntan på att SVT:s dokumentärredaktion ska knacka på och intressera sig för ens liv, får man väl börja intressera sig själv.