Därför gillade vi Danielssonryktet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har aldrig träffat Helen Eduards, departementsrådet som inte är statssekreterare Lars Danielssons älskarinna. Av den lilla mängd information som finns verkar hon vara en trevlig, kompetent och utomordentlig person.
Nu handlar diskussionen om vilka straff som är lämpliga för de lymlar som spridit ryktet. Men oavsett om de kommer att steglas, garrotteras, brännas på bål, utlämnas till Marita Ulvskog, eller om allt bara slutar i det vanliga utbytet av krav på ursäkter, är det dags att ställa den verkligt intressanta frågan:
Varför blev detta rykte så populärt?
Det svar de flesta tycks enas om är ”snusk”. Något ligger väl i detta. Kanske finns det också en och annan svensk som fortfarande anser att otrohet är ett moraliskt problem, trots att varje modernt tv-program bygger på att deltagarna har sex med varandra i ständigt varierande kombinationer. Men personligen tror jag att det finns en djupare och mer allvarlig förklaring.
Nämn en ledande politiker – partiledare, minister, statssekreterare – som verkar spännande och intressant.
Nej, just det. Det finns ingen att vara nyfiken på. Vi vet i stort sett allt och det vi vet är tråkigt. Politiker på den här nivån är helt enkelt ointressanta, genom urval, träning och överexponering. För att inte falla i koma måste vi rikta vår uppmärksamhet någon annanstans.
Helen Eduards är, kort sagt, det enda som får oss att orka tala om Lars Danielsson. Här finns något att lära för andra toppolitiker.
Vem skulle inte hellre gå på vinbar med Anitra Steen än med Göran Persson? Filippa Reinfeldt utstrålar, i jämförelse med sin man, en oemotståndlig mystik.
Om Göran Hägglund vet vi allt: smålänning med rötter i Degerfors, jazzälskare, han joggar till Rolling Stones och håller på HV?71 i hockey. Men vad vet vi om hans fru, Karin Hägglund? Hon är en läcker gåta. Det går inte en dag utan att Maud Olofsson skrattar, gråter eller säger något personligt i radio eller tv. Men Rolf Olofsson? Ett oskrivet blad med lockande fräschör.
Om valrörelsen ska fånga vår nyfikenhet borde alla ledande politiker ta ett steg tillbaka och låta sina spännande livskamrater, gifta eller ogifta, spela huvudrollen.
Lars Leijonborg, som är ungkarl, får väl sätta in en kontaktannons.