Vi behöll byxorna på vid middagen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

JJag bevittnade ett kolonialkrig i fredags. I Uppsala.

Egentligen ska man åka tåg om man ska från Stockholm till Uppsala. Det är många intressanta människor som har åkt det där tåget. Särskilt innan de började kalla det Uppsalapendeln. Stig Strömholm, till exempel. Den enormt lärde före detta rektorn för Uppsala universitet. Stolt som en fransk president.

Någon sa om honom att han är en "enmansprocession". Någon annan delade en gång kupé med honom, just på tåget mellan Uppsala och Stockholm. Strömholm läste Upsala Nya Tidning. Plötsligt slängde han i väg tidningen i ett hörn och tittade på sin reskamrat.

- Vissa morgnar orkar jag bara läsa de artiklar jag skrivit själv.

Stig Strömholm har skrivit mycket filosofiskt och roligt om en skylt som satt i en av de där kupéerna på Uppsalatåget. Den satt under värmereglaget. "Mellanläge ger ej mellanvärme", stod det.

Budskap av det slaget påminner oss om att vi lever i en märklig värld.

Nu körde jag bil i stället, men blev påmind ändå. Radions P 1 sände något slags kulturprogram. Det skulle handla mycket om Tyskland. Men först skulle en queerteoretiker förklara varför alla män ständigt kissar offentligt.

Jaså, tänkte jag. Gör vi det?

Queerteoretikern berättade vad det hänger samman med. Nämligen att vi uppmuntrar våra söner att sitta framför tv:n och onanera. Vi vill inte att våra döttrar gör det. Men om våra söner lite förstrött onanerar där i tv-soffan, bredvid resten av familjen, tycker vi bara att det är naturligt och sött.

Jaså, tänkte jag. Gör vi det?

Vi lever i en märklig värld.

Det var en bekant som bjöd på middag i Uppsala. Lamm. Gott, var det. Och som efterrätt skulle vi få se Michael Caine i sextiotalsfilmen Zulu. Den har just kommit på dvd.

Zulu är en riktig klassiker. En handfull brittiska rödrockar i 1870-talets Sydafrika. De tvingas försvara en missionsstation mot 4 000 tappra zulukrigare. Innan Victoriakorsen delats ut hinner man se drivor av lik. Prästen på missionsstationen ska vara svensk, förresten. Han oroar sig mest för att de sjukskrivna ska tvingas tjänstgöra.

Jag hade väntat mig en vanlig tv. Min bekant är trots allt ingen it-nisse. Ingen tekniknörd. Bara en hederlig forskare och stabil familjefar. Han bor inte i något hypermodernt laboratorium, utan i ett sött hus med en fläkt av nationalromantik.

Men när middagen var över skickade han ut oss i garaget. Och garaget visade sig vara en liten biograf. Komplett med ljudanläggning och ridå i röd sammet. Vi fick se Michael Caine i naturlig storlek.

Vi lever i en märklig värld.

Och om ni skulle undra: alla behöll byxorna på i soffan. Ingen urinerade offentligt.

Johan Hakelius