Vems unge var i farten på Historiska museet?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag ska inte skriva vad han heter. En rätt vanlig, okänd kille. Men jag kan avslöja så mycket som att han kommer från Göteborg.
Det var i förrgår och tidningarna var fulla av den där bassängen. Ni vet vilken. Rött vatten, flytande plastbit, skolfoto på självmordsbombare. Konst. Alla hade uttalat sig. Nu skulle mannen på gatan få säga sitt.
- Hördudu, hade väl reportern frågat, du som har varit här på museet och tittat på installationen "Snövit och sanningens vansinne", vad tycker du?
Det blev lite hit och dit bland de tillfrågade i spalten. Lite nervöst. Svävande. Så där som man svarar om man är rädd att man ska verka dum. Det kanske är något man inte fattat. Konstnären är kanske jättesmart.
Men så såg jag han som ska förbli namnlös. Han hade den lätt beslöjade blicken. Intellektuell. Hakan lite uppåt. Som om han siktade sina kännarögon längs med näsryggen. Jag skulle tro att han harklade sig, lite sådär allvarligt eftertänksamt, innan han svarade.
- Vacker. Mångfacetterad. Jag kände ett stort inre lugn när jag betraktade den. Ett stort inre lugn.
Jo, jag vet att det låter som en stockholmare i kultursidessvängen. Men det stod faktiskt att han kom från Göteborg. Kanske är han inflyttad. Vad vet jag? Själv tänkte jag mest på den där danska familjen.
Det var förra året och Hans Christian Andersen, 1, var ovanligt tyst. Han hade upptäckt sitt fina, rosa lakan. I handen hade Hans Christian en tuschpenna. Det övades finmotorik.
Pappa Uwe Max Jensen, konstnär, hörde tystnaden. Något var på gång. Han tittade till lille Hans Christian. Det var för sent. Lakanet gick inte att rädda.
Det var då Uwe fick sin idé. Han skickade in det nerklottrade lakanet till Århus konsthall. 2 500 konstnärer hade just lämnat in sina verk för att anonymt tävla om att få vara med på en riktig prestigeutställning. En jury av kända konstpersonligheter skötte urvalet.
- Ett mycket fint, poetiskt verk, där konstnären med lätta tuschstreck skapar en dialog som visar relationen till konstnärens situation.
Så sade juryn om Hans Christian Andersen, 1, och hans babylakan. Lakanet var en av utställningens pärlor. När konstnärens identitet avslöjades blev det en del sura miner. Men juryn höll fast vid sin bedömning. Verket var "viktigt".
Hans Christians kommentar var helt enkelt "buss." Det var dessvärre det enda ord han kunde.
Det där med den israeliska ambassadören tänker jag inte lägga mig i. Vi kan alla gå på en blåsning. Det är själva affärsidén bakom modern "konst." Men jag skulle gärna vilja höra den namnlöse från Göteborg igen, om vi någonsin får reda på det.
Reda på vadå?
Reda på vems unge som varit i farten på Historiska museet, förstås.