Fienden är gullig och har lintottshår
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är den där årstiden när habegäret tindrar i varje barns öga. Runtom i landet staplar föräldrar paket under granarna, tills axlarna värker av förslitningsskador.
Då är det dags att ställa sig i köket. Det ska kokas chokladkola och knäck, trillas köttbullar och stekas prinskorv. Det ska upptäckas att det saknas ytterligare fem liter julmust och hastas ut till närmaste snabbköp – barnen får inte bli besvikna – och stås i kö med andra hålögda, julskavda föräldrar med korgarna fulla av mandelmassa och pepparkakshus.
Att vi aldrig fattar att vi är blåsta.
”Krämarna har stulit vår jul”, heter det ibland. Skitprat. Fienden är inte en isterstinn kapitalist med köttiga hängkinder. Fienden är gullig. Fienden har lintottshår, klippande ögonfransar och rosor på kind. Fienden bor hemma hos dig.
Fienden är barnen. Och jag vet hur ni reagerar: Tyst! Det är dagen före julafton och inget får förstöra stämningen, åtminstone inte före annandagen.
Det är precis så de topprider er, de giriga små gamarna. Barn vet att utnyttja era dåliga samveten. Men om ni för ett ögonblick återvinner vett och sans är det uppenbart hur det ligger till:
Ni låtsas som om en fet gubbe i sagokostym ska komma med presenter till varenda unge. Ni har länsat bankkontot för att täcka upp för att gubbfan inte finns. Ni känner er tvungna att ge ungarna godis i drivor. Ni har gått med på att Kalle Anka är heligare än graalen.
Ni har, för Guds skull, just släpat in ett levande träd i vardagsrummet. Och hängt det fullt av bjärta, smaklösa småprylar.
Vilken galning kan komma på något så absurt?
Bara ett barn, förstås. Bara ett barn kan ha den kombination av dålig smak, frosseri och verklighetsflykt som är vårt julfirande.
Fanns det någon logik borde vi fira jul genom att samlas i närmsta stall och glädjas åt saker som inte går att slå in, som vår frälsning. Men någonstans längs vägen bildade uppenbarligen en grupp sluga barn ett hemligt sällskap i syfte att ta över julen. De skrev sin bisarra önskelista och inledde hjärntvätten av föräldrar.
Och där står vi nu, viljelösa värddjur, i snabbköpskön med fem liter julmust och skuldkänsla. Medan de små blodsugarna springer runt, höga på socker, och skriker efter nästa present.
God jul? Lite sent att tänka på det nu.