Jaså, vanliga män slår inte ihjäl sin fru?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Artikeln börjar ”Frågan är laddad”. Sådana inledningar är intressanta. De säger något om vad som är tillåtet i de kretsar där skribenten rör sig. Vad får man ifrågasätta? Vad kan man påstå, utan att bli avvikare?
Det är lite som att tjuvlyssna vid ett främmande middagsbord.
I just det här fallet – artikeln trycktes på Expressens ledarsida häromdagen – gäller den laddade frågan män. Mer exakt: det laddade består i att påpeka att män som slår ihjäl sina fruar eller flickvänner inte är vilka män som helst.
Brottsförebyggande rådet har kommit med en rapport. Den slår fast vad alla som brytt sig om att kolla redan visste. Bland män som slår ihjäl närstående kvinnor är 60 procent kriminellt belastade sedan tidigare. Hälften saknar jobb. Nästan lika många är missbrukare. En stor majoritet, 90 procent, har någon form av psykiska problem. En fjärdedel av gärningsmännen tar sina egna liv, efter dådet.
Män som slår ihjäl kvinnor är alltså inga genomsnittliga typer. De är tvärtom, med ett omodernt ord, onormala. Dessutom ovanliga.
De flesta av oss begrep nog det, även utan Brå:s hjälp. Det ligger liksom i sakens natur att folk som begår vansinnesdåd är vansinniga. Just därför blir den där inledningen så intressant: ”Frågan är laddad.”
Vid vilka middagsbord är det ”laddat” att påpeka att folk som mördar närstående är galningar? Jo, vid middagsbord där Den Sanna Tron kräver att alla män, bara genom att vara män, är galningar.
Det är viktigt, det där, för många feminister. För att deras ideologi ska gå ihop måste det vara något typiskt, inte något otypiskt, med män som slår ihjäl kvinnor. Manliga mördare måste vara representanter för sitt kön, inte avvikare. ”Könsmaktsordningen” måste vara förklaringen. ”Knäppgöksordningen” har liksom inte samma ideologiska tryck.
Den där artikeln föreslår ett ”fredsavtal” mellan fakta och feministisk ideologi. Avtalet går, på ett ungefär, ut på att acceptera att det är galenpannor, inte typiska män, som slår ihjäl kvinnor, men att galenpannorna kanske är galenpannor därför att det finns ett patriarkat.
Det är lite som att acceptera att jorden är rund, på villkor att den kanske egentligen är platt. På ett högre, idémässigt plan.
I kväll äter jag middag vid mitt eget bord. Skönt.