Benådad från halshuggning – men krävde att få dö
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-09-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är en brokig samling individualister som under årens lopp arbetat på Aftonbladet. Frågan är om inte Anders Lindeberg var en av de mest udda. Han var en av ytterst få svenska journalister som dömts till döden för sina skriverier. Han blev visserligen benådad av kungen (Karl XIV Johan) men eftersom han inte begärt någon kunglig nåd krävde han att få bli halshuggen.
Anders Lindeberg beskrivs som en kortväxt, koppärrig man som stammade då han talade. Han hade en lång och skiftande bana bakom sig innan han kom till Aftonbladet. Han hade deltagit i både det finska och det pommerska kriget. Han skrev vers, komponerade musik och ville regissera pjäser, samtidigt som han utgav tidningen Stockholms-Posten.
Konflikten började med Lindebergs teaterdrömmar. Han ville sätta upp en egen privat teater, men han fick inte kungligt tillstånd. Hans tidning kritiserade då häftigt den kungliga teatern. Dåvarande teaterchefen Bernhard von Beskow, som även var hovmarskalk och ledamot av Svenska Akademien, svarade med en giftdrypande smädeskrift, ”Flugsmällan” som kom som en bilaga i Dagligt Allehanda, där Lindeberg angreps på alla plan samtidigt. Han idiotförklarades, kort sagt, och utmålades som en talanglös amatör på alla områden.
Lindeberg blev naturligtvis rasande. Han gick till rätten. Beskow, som hade regeringen och kungen i ryggen, laddade med fler, ännu saftigare påhopp. Ungefär samtidigt som Lindebergs egen tidning Stockholms-Posten gick i konkurs fick han ännu en gång avslag på sin privata teater. Djupt förbittrad skev han en inlaga till JO, där han pekade på det orättvisa systemet, regeringens tvivelaktiga sätt att sköta teaterfrågor och kungens monopol på teatrar i Stockholm. Han slutade med att påpeka att ”vi hava i dag den 13 mars. I dag är det ett fjärdedels sekel förflutet, sedan en svensk ko-nung störtades från sin tron (Gustav IV Adolf) för det han illa vårdat sitt lands intressen.”
För dåtida förhållanden var detta ett grovt hot och majestätsbrott. Han ställdes genast inför rätta och dömdes till döden genom halshuggning. Kungen benådade honom och regeringen sänkte straffet till tre år. Men Lindeberg vägrade. Han hade inte begärt och ville inte ha kunglig nåd. Under oppositionspressens starka bistånd krävde han att få bli halshuggen och det dessutom på sin födelsedag den 8 november, som för övrigt var årsdagen av Stockholms blodbad, vilket Lindeberg inte försummade att påpeka.
Regeringen satt i en svår knipa. Naturligtvis ville man inte avrätta den uppstudsige Lindeberg, bara ge honom en knäpp på näsan. Till slut fann man på råd. Under hösten skulle nationen fira tjugofyraårsdagen av Karl Johans ankomst till Sverige. Den dagen kunde allmän amnesti utlysas.
Under tiden var Lindeberg flitig i fängelset. Han tog emot besökare, deltog i alla debatter, utgav små broschyrer. Trots att Sverige just då drabbades av en allvarlig koleraepidemi blev Lindeberg något av en rikskändis, omskriven i alla tidningar, i synnerhet i Aftonbladet, som stod på Lindebergs sida. Mot honom stod bland andra skalden Esaias Tegnér som skrev att benådning skulle vara ”ett foster av oförlåtlig svaghet och ett oerhört politiskt misstag”.
Under tiden blev bevakningen i häktet alltmer slapp. Dörren stod ofta öppen. Uppenbarligen hoppades myndigheterna att Lindeberg skulle fly och på det sättet frivilligt försvinna ur sikte. Men icke Lindeberg. Han krävde att få bli halshuggen.
Så kom amnestidagen. Konungens benådning lästes upp för honom där han promenerade på fängelsegården. Men Lindeberg vägrade att lämna fängelset.
Då fick han höra att ”någon ville tala med honom utanför fängelset”.
Porten öppnades. Han steg ut och såg en alldeles tom gata. Bakom honom slog då fängelseporten igen med en smäll. Låset rasslade. Upprörd bankade Lindeberg på och krävde att få bli insläppt och halshuggen.
Men porten förblev stängd.
Lindeberg återvände då till friheten som dagens hjälte. Han anställdes genast på Aftonbladet där han blev alltmer radikal. Han skrev artiklar och skrifter där han krävde republik och revolution.
Han segrade till slut i teaterfrågan. År 1842 öppnade han, utan tillstånd, sin egen Nya Teatern vid Kungsträdgården.
Teatern blev dock ingen framgång. Han hann sätta upp nio svenska originalverk och introducerade många utländska dramer i översättning, innan teatern gick i konkurs.