Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingrid, Inger

Till sist duger tydligen vilken skitsak som helst

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-16

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittade på de där bilderna med polisen - han som blev påkörd av Per Gahrton - och jag förstod med en gång att det skulle vattnas i munnarna där ute. Det här är sådant som ger ordningsmän halv-ribba. De drömmer om att få vara med om det. Bingo.

Tänk att ha turen att bli påkörd lite lätt. Bara plåtskador, men en giltig ursäkt för att tala om för någon vilken total idiot och söndagsförare han är. Tänk sedan att den där totale idioten och söndagsföraren inte ger helgrönt i utblåset. Då kan man plocka fram det triumferande föraktet. Rattfylla! Fy fan! Och sedan - bonus, julafton, fanfar - den totala idioten är känd politiker.

Där någonstans går raketen.

En del ställer upp i Big Brother. Andra skaffar sig en bildbyline, som den här nedanför. Ytterligare andra väntar bara på att bli utsatta för något. Av någon som är känd. Så att de kan få posera med allvarlig min framför en fotograf. Det-här-kunde-ha-slutat-illa-det-här-minen.

Innan polismannen och alla hans vänner skriver och protesterar: Nej, jag skriver inte just om honom. Även om jag tycker att polismän, också när de inte är i tjänst, borde tänka sig för ett par gånger innan de poserar i tidningar som den här. De har ett allvarligt jobb. De borde ransonera skitsnacket. Men just den här gången kanske det rör sig om en riktig hedersknyffel till polis. Vad vet jag? Det jag skriver om är fenomenet. Om att det, rent faktiskt, går bataljoner med ordningsmän därute som bara söker sitt tillfälle. De vill ha sina femton minuter av offentlig indignation.

Vilken skitsak som helst duger. Jag fick en örfil av Robinson-Göran. Jag såg schlagersångerskan parkera på handikapplats. Politikern trängde sig i varm-korvkön.

Tyck vad ni vill, men efter några dagar av Gahrtonrapportering är det han som får mina sympatier.

Killen är gammal politiker. Han vet vad han måste göra. Krypa, visa ödmjukhet, gå med på vad som helst: Ingen alkohol på ett år? Visst! Alkolås i bilen? Låter som en utmärkt idé! Lägga pungen på ett städ och låta IOGT-NTO:s förbundsstyrelse gå loss med en kulhammare? Givetvis, omedelbart!

Jo, jag vet. Ni är upprörda över att han kört onykter. Ingen kan stoppa er. Själv är jag mer upprörd över ett samhälle där varje litet snedsteg får horder av dräglande ordningsmän att tvinga fram ett ovärdigt, självförnedrande krälande.

Man ska vara försiktig med att använda ett fult, krångligt ord som fascistoid. Men nu tror jag att jag gör det.

Johan Hakelius