Det går alltid lite fortare med våld

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag träffade en man på tunnelbanan för ett tag sedan. Mannen var välklädd, artig med ett distingerat yttre; och han sa att han kände igen mig från tidningen.

”Du förstår” sa mannen. ”Jag har en hobby.” Och jag väntade på att han skulle fortsätta att berätta. Trodde väl att jag skulle få höra något om flugfiske eller årgångsviner eller poesiaftnar på Söder. Men mannen berättade i stället om sin bakgrund. Judisk familj. Släktingar som dog under förintelsen. Livet i en hyresrätt någonstans utanför stan.

När vi passerade T-centralen hade jag redan glömt inledningsfrasen i början av samtalet. Men mannen kom tillbaka till den igen. ”Jag har en hobby.” sa han. ”Jag letar upp nynazister och när jag hittar dem så rensar jag bort dem.”

”Du gör vad?” undrade jag. Och trodde först att jag hade hört fel. Men mannen fortsatte att berätta. ”Jag går ner i lokaler och röjer på natten” sa han ”Med ett baseballträ. Det är lätt.”

Jag såg på honom. Försökte avgöra om mannen mitt emot mig talade sanning. ”Och polisen?” undrade jag. Mannen log. ”Det är inte någon som anmäler det. Det är aldrig någon som anmäler mig. Det har aldrig hänt.”

Vid det här laget kände jag att jag var tvungen att komma med en protest, sa något om att våld föder våld, att diplomati trots allt är det som vinner i längden, och yada, yada. För det är ju sådant som man trots allt har lärt sig att säga.

”Nog måste det väl ändå gå att lösa problemen på andra sätt.”

Mannen nickade.

”Jo, men du förstår, det går mycket fortare med våld.”

Tänkte inte på det, som uppfinnaren i Lorry antagligen skulle ha uttryckt det. Samtidigt måste man medge att mannen i tunnelbanan har en viss poäng. (Även om jag personligen tycker att det är en sällsynt dålig idé att försöka omvända människor just med ett baseballträ.) Men annars.

Ta hela situationen i Danmark.

Vi kan sitta här och påstå att våld aldrig någonsin är en tillåten lösning. Det är enkelt. Vi kan prata om våldsspiraler och vikten av dialog. Vi kan läsa Alfons Åberg för våra barn, och vi kan lära dem att man aldrig, aldrig, någonsin ska slåss. Att det är fegt att ta till knytnävarna – eller missiler, eller kalashnikovs eller kärnvapen (beroende på vilken typ av övervåld som man nu har budget för). Samtidigt så går det inte att komma ifrån.

Det är nu som vi lyssnar. Först nu.

Det är nu som Anders Fogh Rasmussen och Danmark pressar fram en ursäkt. Det är nu som vi får till en bredare debatt om den växande islamofobin i Norden och i Västvärlden. Varför?

För att Jyllands-Posten publicerade 12 stycken karikatyrer på profeten Muhammed som någon slags ”kolla här när jag knullar din morsa”- provokation? Knappast.

Det har gått fyra månader sedan bilderna publicerades i Danmark. Så varför har ursäkten inte kommit tidigare? Och varför är det aldrig någon som har bett om ursäkt för att danska politiker har stått i folketinget och pratat om muslimer som ”en cancersvulst i det danska samhället”? För danska valaffischer med bilder på invandrare med texten ”Tid til forandring”? För hela den ogenerade islamofobi som har fått mig att studsa till varje gång jag har bläddrat i en dansk avis under de senaste åren?

Det är nu som det händer saker. Och det är nu som vi känner oss hotade. Det sedan länge mobbade barnet visar sig nämligen ha ett råskinn till storebrorsa som till slut har lackat ur.

Och då kan vi ju sitta här och säga ”välkommen till det moderna och civiliserade samhället” och hylla yttrandefriheten hur mycket vi vill. Trots att det i det här fallet bara handlar om att trampa på andra människors symboler. (Fråga amerikanarna hur lätt de tar på flaggbränning, eller danskarna om hur det känns när muslimer trampar omkring på deras flagga. Vilket naturligtvis är precis samma sak.)

Ociviliserat eller fel att komma med hotelser om våld? Elva muslimska länder ansökte om audiens hos den danska regeringen för en dialog. Samtliga fick avslag. Det går fortare med våld. Och frågan är vems felet är. De som hotar med våld, eller de som kräver våld för att lyssna.

Lena Sundström