Vem gnäller vi på när de byggt klart?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De håller på att riva en kåk här utanför, ett gammalt sjukhus, det ska bli nya lägenheter istället och man vet ju hur det kommer att sluta.
Det är stängsel och grävskopor på larvfötter och armeringsjärn som krullar sig som jättelika pubeshår. Skyltar påstår att allt ska vara färdigt då-och-då, men när då-och-då kommer är det förstås inte alls färdigt. Det kommer att vara lera och bråte och gubbar i brallor med fler fickor än vad något annat pungdjur någonsin drömt om. Ingen kommer att bry sig om att ändra datumet på den där skylten, ingen kommer ens att ta ned den.
Grannskapet kommer att se det som ett tecken på byggsvängens totala avsaknad av skam. Grannskapet kommer att rasta sina jyckar under den där skylten och kasta menande blickar på varandra.
”Jojo. Då-och-då. Visst. Då-och-då, det var för en/två/tre månader sedan.”
Det kommer att bligas småflinande på gubbarna innanför stängslet, som om de vore mossbelupna sengångare på zoo. Det kommer att ingås vad om att det nog aldrig blir riktigt klart, det där.
Men innan vi är där kommer de menande blickarna redan att ha smattrat som monsunregn i Bangladesh. Det kommer att uppmärksammas hur byggarbetsplatsen står folktom mitt på dagen. Det kommer att spekuleras i hur många och långa kafferaster det kan tänkas tas, där på andra sidan stängslet. Det kommer att levereras synpunkter på hur rivningen går till, på snickrandet, betonggjutningen och takläggningen.
Inget av detta kommer, i grannskapets ögon, att utföras tillfredsställande.
Det kommer att berättas gamla historier om hantverkare som saltade räkningen, aldrig dök upp, kopplade fel. Ett utbyte kommer att ske av vandringssägner om byggjobb som blev tre-fyra-fem gånger dyrare än sagt.
Hallandsåsen kommer att nämnas. ”Kan man åka till månen så?”
Allt detta, givetvis, inbäddat i ett vardagligt gnällande om damm och oljud, tunga transporter och oroväckande fasadsprickor.
Men så, en dag, försvinner staketen, gubbarna och maskinerna. Det dyker upp karavaner av mackhyrda smålastbilar. Det kånkas soffor och Billybokhyllor.
Så lägrar sig lugnet. Det börjar springa omkring barn och folk går in och ut i de där husen och ser ut ungefär som folk gör mest. Ett vanligt bostadsområde.
Vad ska vi i grannskapet tala om då?